Många är generationerna av svenska skolbarn som har fått sig itutade sagorna om hjältekonungen Karl XII. Men tiderna har förändrats, och historieskrivningen likaså. Magnus Västerbro har gjort sig känd som skildrare av svensk historia sedd inte genom makthavares och regenters ögon, utan det vanliga folkets. När han nu tar sig an Stora nordiska krigets tid (1700–1721) och dess härförare Karl XII tvekar han inte inför ordet tyranni.
År 1700 har den då blott 17-årige kungen oinskränkt makt över ett genommilitariserat samhälle. Fred har rått i ett par decennier i enväldet Sverige, efter 1600-talets erövringskrig som gjorde landet till en stormakt. Men när krig åter bryter ut, först mot arvfienden Danmark och Polen, sedan även mot Ryssland, tycks kungen själv se det mest som ett spännande äventyr.
Till en början går det bra med kriget. Nyheter om segrar skickas hem till Sverige och kungen hyllas. Storsverige ska bestå! Till varje pris? Ja, till varje pris. Så tycker i alla fall kungen. Hem till riksrådet i Stockholm skickas brev på brev med befallningar om fler soldater! Mer pengar! Mer livsmedel! Likt en tidig Adolf Hitler verkar han – även sedan krigslyckan vänt i och med det katastrofala nederlaget vid Poltava 1708 – leva i en egen värld där hans undersåtar inget hellre vill än att strida för honom, och där Sverige är ett land av outsinliga resurser. Av dem som vågar säga något annat vägrar han ta råd.
Men småningom tar motståndet form. Riksrådet, som ser landet åderlåtas, börjar trotsa kungen. Soldatuttagningarna blir för folket en lika stor plåga som "fordom gräshopporna i Egypten", menar man. Till råga på allt bryter böldpest ut 1710. När man läser Magnus Västerbros skildring av pesten, bland annat via slottsbyggaren Nicodemus Tessin den yngres dagböcker, kan man inte undgå att se likheter med vår egen tid. Naturligtvis var pesten en dödligare sjukdom än covid-19, men smittan kom genom resande, lagar om karantän infördes liksom festförbud – och allt skedde för sent och man gjorde för lite.
Det som har blivit Magnus Västerbros signum som populärhistorisk författare, fokuset på livet för vanliga människor i historiens utkanter, finns också i "Tyrannens tid". Han levererar så att säga både historia och samhällskunskap i samma paket – och det är inga tråkiga lektioner som ges, tvärtom nästan oavbrutet fascinerande och spännande. Med gedigen kunskap och stort engagemang kastar han ljus på alla som tvingades leva i krigets kalla skugga; soldathustrur, änkor och krigsinvalider, men även bättre bemedlade som officershustrurna Sofia Drake och Christina Piper. Han skildrar länder plundrade av framdragande arméer, som alla tar vad de vill ha av såväl mat som kvinnor. Dessutom missväxt, ett ständigt ökande skattetryck och en krigströtthetens stora förtvivlan bland folket.
Den likgiltighet för människoliv som Ernst Brunner uppmärksammade redan i "Carolus Rex" (2005), då han lade orden "de ska ju ändå dö" i kungens mun, bekräftas nu av Västerbro. De flesta av de civilpersoner i vilkas liv boken gör nedslag försvinner lika fort ut ur historien igen, utan att ha lämnat andra spår än till exempel en kort notering i ett rättsprotokoll. Men som Västerbro så vackert skriver: "Ja, en gång levde de – en gång tänkte de, drömde och kände, en gång stod de i centrum för sin värld. En gång kretsade hela universum kring just dem."