Att Louise Glück förenar klassiskt och vardagligt är känt vid det här laget. Hon gör det på det där amerikanskt obekymrade sättet som får Odysseus att framträda som en kär bekant och vardagens prövningar som en formulering av Homeros. Som bäst bör man kanske tillägga – men inte alltid. Sedan tidigare finns "Vild iris", "Ararat" och "Averno" på svenska. Nu finns också hennes sjunde diktbok "Meadowlands" från 1996 – hastigt men skickligt översatt av Stewe Claeson.

Det är en orensad diktsamling där bitterheten försöker samsas med det sublima. Ett äktenskap slits itu i strof efter strof samtidigt som den lyriska fonden talar finstämt om Penelopes vävstol. Det är en betänklig kombination. Som konstgrepp är den försvarlig eftersom den kontrasterar skönhet med brutalitet. Men som upplevelse är den ungefär lika angenäm som när någon du tycker om plötsligt svär och gormar under eftermiddagspromenaden.

Ett medelklassliv förvittras med dödliga sarkasmer. Det liknar filmscenerna där antagonisten faller sönder i pixliga moln och hjälten förvånad betraktar sin seger. Men förintelsen luktar aska. Som i dikten "Hjärtats lust": "Det finns två saker jag vill göra. / Jag vill beställa kött från Lobel's / och jag vill ordna en fest. / Du hatar fester. Du hatar / allt med mer än fyra personer." Jag tar för givet att köttet är utsökt även om förnedringen är mer lågsint än smakfull: "Du skulle vara en trevligare person / om du var supporter till något. / När du gör så där med munnen / liknar du din mamma."

Problemet med rader som ovanstående är att de är för färska. Hatet vibrerar i stundens hetta men det blir ingen bra litteratur. Det smakar hämnd och den delikatessen ska som bekant njutas kall. Två älskade förvrids till två främlingar och fiender. Penelopes kärlek består, det gör den inte i Glücks dikter – ingen väntan, ingen belöning för trohet. Hennes omtalade humor är dock dräpande: "ryggen är den del av dig jag gillar mest, / den del som är längst ifrån din mun".

Louise Glück försöker finna samband och innebörd. Och någon typisk megära är hon knappast; hon riktar sarkasmerna lika hårt mot sig själv. Dramat försiggår i vardaglig idyll. Grannar plockar blommor. Katten pockar på uppmärksamhet. Det är som vanligt. För varje scen står också antiken beredd med sina referenser. "Odysséen" blir både rekvisita och parallell verklighet. Kanske finns det en mening i det meningslösa? Odysseus återvände ju, dräpte friarna och livet gick vidare.

Glück återvänder också – hennes Ithaka är barndomen: "När jag som barn betraktade / mina föräldrars liv, vet ni / vad jag tänkte? Jag tänkte / hjärtskärande. Nu tänker jag / hjärtskärande, men också / helgalet. Också / väldigt roligt." Glück är en virtuos och hon besitter svart humor. Hon svänger snabbare än isdansaren men har också ett slags magi som skapar ett vara, en stämning i det givna sammanhanget, med vilket läsaren kan kommunicera. Det är Glücks stora styrka.

I dikten "Avfärd" kommer dock allt till ro. Saknaden samsas med bitterheten, försoning blir det ofrånkomliga: "Dina händer på stolen, de smeker / min kropp och träet på precis samma sätt. / Likt en man som önskar känna längtan på nytt, / som sätter pris på längtan mer än på andra känslor." Det är i sådana ögonblick som man lägger undan sina reservationer och kapitulerar fullständigt. Endast en mycket stor författare förmår hantera tragedins tyngd med så omärklig lätthet.