När jag hade läst ut David Thurfjells bok "Granskogsfolk" och skulle fundera på den här texten gav jag mig av till skogen. En promenad i naturen brukar göra att tankarna sorteras, är min erfarenhet.

Skogen i fråga ligger tio minuters cykelväg från min centralt belägna lägenhet. Någon dramatik bjuder den inte på, jag gick bekvämt i ett motionsspår.

Det är ett sätt på vilket jag använder skogen. Som svensk, medelålders stadsbo med dragning till naturvistelser – men knappast någon äventyrsman – kan jag lätt relatera till berättelserna i Thurfjells bok. Han har intervjuat 72 personer om deras förhållande till naturen och i synnerhet skogen.

Att ge sig ut i skogen handlar ofta att komma bort från vardag och stress, att nå en djupare kontakt med sig själv. Många vittnar om ett slags välbehag. Här finns också en mer svårdefinierbar existentiell upplevelse som tangerar en religiös känsla. Den känslan är i fokus för David Thurfjell, som är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap. Naturen har – som bokens undertitel understryker – blivit svenskarnas religion

Det kan vara lätt att ta en naturupplevelse för given; ofta är det kanske delvis själva poängen, man behöver inte tänka och analysera. Men som David Thurfjell visar finns en rad faktorer som påverkar upplevelsen. 

Där naturen tidigare var en självklar del av vardagen har den i takt med det moderna samhällets framväxt blivit skild från livet i övrigt, och därmed också mer åtråvärd. Sambanden är yttersta komplexa. Ett spår som Thurfjell följer är det som beskriver den mentalitetsförändring som det moderna samhället har inneburit. Vi har fått ett individualistiskt samhälle där känslor, upplevelser och åsikter ges ett värde som ofta har saknats historiskt. Det är en strömning som hänger tätt samman med den natursyn som växte fram på 1900-talet, resonerar Thurfjell. Vi är inte i naturen för dess egen skull, utan för vårt själsliga välbefinnande.

Kristendomen har genomgått en liknande utveckling. Från att ha varit en självklar del av vardagen har den kommit att bli något som människor förväntar sig utbyte av. Thurfjell visar hur dessa tendenser är parallella men också griper in i varandra. En annan parallell utveckling är till synes mer paradoxal. För naturkärleken och vördnaden inför skog och mark har gått hand i hand med en hård exploatering. Man kan till och med säga att rovdriften på sätt och vis gav förutsättningen för naturvurmen som den ser ut i dag, då den lät en ekonomiskt gynnad medelklass växa fram.

David Thurfjells beläsenhet är imponerande. Med säker hand för han läsaren genom religionshistoria, psykologi, filosofi, konst och litteratur. Blir texten någon gång akademiskt svårgenomtränglig visar han snart vägen till en öppnare glänta. Ofta är hans metod att elegant föra ner ett teoretiskt resonemang till ett vardagsnära exempel.

Pedagogiken är också väl avvägd när han fogar in de intervjuade personernas berättelser. På så vis blir den faktaspäckade och stundtals ganska avancerade framställningen mestadels lättillgänglig. Ett ledigt och behagligt språk gör sitt till.

Det långa historiska perspektivet visar hur pass radikalt vår relation till naturen har förändrats. Jag finner det något hoppfullt, med tanke på att vi, som mänsklighet, är i skriande behov av ett annat sätt att se på vår tillvaro. Förhoppningsvis kan vi ändra oss på nytt.