Romantik/Drama
Titel: Licorice pizza
Visas på: Bio
I rollerna: Cooper Hoffman, Alana Haim, Sean Penn
Regi: Paul Thomas Anderson
Speltid: 133 min
Betyg: 3
Om Paul Thomas Anderson i Thomas Pynchon-filmatiseringen "Inherent vice" (2014) utforskade den marijuanaindränkta baksidan av 1970-talets Los Angeles, är hans nya film en mer direkt hyllning till Kaliforniens mytologiska hjärta. Känslan i tidsmarkörerna är således fläckfri i denna övervägande soliga skildring, där en avgjort mörkare tidsaspekt präglad av Vietnamkrig och oljekris mestadels skymtar mellan raderna.
I alltings centrum befinner sig den ambivalenta relationen mellan den brådmogne high school-eleven Gary och den tio år äldre Alana. I gränslandet mellan vänskap och romans följer filmen deras brokiga resa genom entreprenöriella försök inom allt från vattensängar till flipperspel. Regissörens förtjusning över sina huvudrollsinnehavare är uppenbar, och med all rätt – de båda debutanterna Alana Haim och Cooper Hoffman kombinerar fin närvaro med ett slags vardaglighet som är sällsynt i Hollywoodsammanhang.
"Licorice pizza" är slang för vinylskivor, och musiken tar stor plats i de återkommande sekvenser där huvudpersonerna springer längs stekheta trottoarer kantade av tidstypiska reklampelare, biografer och spelhallar. I vanlig ordning laborerar Paul Thomas Anderson med en mångfald av rollfigurer och sidohistorier, som korsar varandra i ett myller inspirerat av den amerikanska 1970-talsfilmens mästerregissör Robert Altman. "Licorice pizza" är medvetet lös i kanterna, och består av en ständig ström excentriska figurer och myllrande scenerier, fyllda av popkulturella referenser och humoristiska detaljer. Regissören använder sig mestadels av beprövade knep, och de långa, snygga steadicam-tagningarna lär inte göra någon besviken.
Emellanåt får man dock känslan av att Anderson går vilse i sin egen pojkaktiga förtjusning över storslagna gester och filmiska excesser. Tom Waits teatrala utgjutelser och Bradley Coopers besinningslösa vredesutbrott i respektive biroller är småroliga, men förtar laddningen i filmens centrala och stundtals obekväma relation. Om något borde Anderson närmast ha hållit tillbaka på några av de mest färgstarka inslagen och i stället fördjupat filmens känslomässiga kärna, som nu riskerar att dränkas av det allmänna larmet runtom.