"Renegater" rymmer på sina drygt 700 sidor tre vagt åtskilda berättelser: den om Författaren, den om Snögalleriet, och den om herr Svingel. Den sista är av yttersta allmänintresse, eftersom den beskriver de omständigheter som våren 2018 ledde till Klas Östergrens utträde ur Svenska Akademien, och som har beskrivits såväl inifrån som utifrån under den tid som gått.
Problemet är förstås hur man som en av huvudgestalterna – en ledamot – närmar sig underligheterna som präglade hösten 2017 och våren 2018, och som fortfarande har en förmåga att förvåna. Hur förhåller man sig till ämnet utan att smittas av dess inneboende kladdighet? Katarina Frostenson skrev sin försvarsskrift på betryggande avstånd från Börshuset. Horace Engdahl redovisade sin mer allmänna hållning i en samling aforismer. Att Klas Östergren nu väljer att placera redogörelsen i en till hälften uppdiktad värld vittnar om att Akademiens krisår fortfarande är ett öppet sår.
Östergren behöver således hjälp, och får det genom att på ett genialiskt vis låta trotjänaren Henry Morgan uppenbara sig vid författarens bostad på Österlen. De två vännerna har inte setts på decennier, men romanfiguren från "Gentlemen" (1980) och "Gangsters" (2005) är sig lik, en luggsliten spjuver på pilgrimsfärd från Wien till Trondheim.
Henrys uppdykande är ingen slump. Genom en invecklad apparat har han blivit ombedd att från högre ort be om en rapport om händelserna inom Akademien. Författaren, som förvisso har befriats från sin tystnadsplikt i och med sitt utträde, spjärnar emot men tillåts snart förstå att ett nekande skulle innebära vissa svårigheter.
Klas Östergren är en mästare i balansgången mellan de olika verklighetsnivåer som romanformen tillåter, och när han väl når själva kärnan, rapporten från det sammanträde som ägde rum den 23 november 2017 och månaderna som följde, glömmer läsaren nästan bort att man därmed lämnar berättarens diktvärld. Plötsligt är tonen en annan, den överdrivna stilen mer exakt. Spänningen är påtaglig bland ledamöterna, som passande nog, med tanke på flyktigheten i deras roller, fått namn efter olika grässlag (en förklädnad som inte döljer något – herr Svingel kallar Östergren exempelvis sig själv).
Om man förväntat sig fördömanden eller den typ av indignerade försvar som hörts från andra håll blir man besviken. Östergrens redogörelse lägger betoningen på Akademiens sviktande maktapparat, den högst mänskliga reaktionen i dess sammanträdesrum, förundran (snarare än förvåningen) inför den kris som långsamt briserar omkring dem – "en helt begriplig, för att inte säga mänsklig långsamhet, som på intet sätt kan förminska den ursprungliga illgärningens allvarliga karaktär, en långsamhet som också, för övrigt, brukar tillskrivas rättvisans kvarnars malande […]". Här finns ett par detaljer som åtminstone för mig var nya – avslöjanden som kan läggas till all den smuts som redan har samlats kring Kulturprofilen och som jag överlåter åt läsaren att själv nysta i.
"Renegater" är en roman att förundras över – den saknar motstycke i den svenska litteraturen. På sina håll förargas jag över dess långrandighet och hur den förvillar med sina sidospår. Romanen i romanen, här kallad berättelsen om Snögalleriet, är en lång allegori. Men där det hettar till, där saker ställs på sin spets, är Klas Östergren alldeles lysande.