Det kunde handla om någon i Fidel Castros isolerade Kuba, om Anne Frank i nazismens Amsterdam, liksom om Aleksej Navalnyj i Putins Ryssland. Men också om den inlåsta unga kvinnan i John Fowles roman "Samlaren", eller om Winston i George Orwells dystopi "1984". Det skulle också kunna vara en allegorisk berättelse om en människas gradvisa kognitiva sönderfall. Associationerna blir många allteftersom berättelsen fortgår i Yoko Ogawas lika fascinerande som skrämmande roman.

"De förlorade minnenas ö" kom ut redan 1994 och finns nu äntligen i skicklig svensk översättning av Vibeke Emond. Vi befinner oss på en obestämd och isolerad ö, där människorna bit för bit fråntas begrepp och ord, vilket gör att de förlorar förmågan att förstå och förfoga över tingen som orden betecknar. En hemlig polis övervakar befolkningen och gör räder där de söker efter dem som inte har dragits med i denna kollektiva minnesförlust – människor som kan fortsätta minnas och bruka de förbjudna orden och det de står för. Förtrycket handlar således inte om att bli fråntagen viktiga objekt, utan om att man blir straffad med en glömska kring dess funktion och värde. Sakerna består; alltifrån rosor, fåglar och speldosor till kroppsdelar, men de blir obrukbara och meningslösa.

Den passiva acceptansen som människor uppvisar inför dessa påbud känns nästintill outhärdlig. Livet krymper med varje nytt förlorat föremål. Samhället blir alltmer dysfunktionellt. De människor som ändå minns göms i hemliga rum av barmhärtiga grannar, men jagas som vore de judar i nazismens Europa. När ordet "kalender" förbjuds, stannar årstiden och man tvingas leva i en evig vinter som gör tillgången på kött och grönsaker alltmer sporadisk. Förtrycket är på något sätt självförgörande, allt går mot sin undergång. Ingen gör motstånd mot den hemliga polisen, samtidigt som ingen heller uppskattar det som sker.

I centrum för berättelsen står en ung kvinna. Hon har förlorat sina föräldrar, men upprätthåller en vänskap med en äldre man som bor på en färja – ett av de förbjudna orden vilket gör den omöjlig som farkost men möjlig som bostad. Kvinnan är författare. När hon förstår att hennes förläggare har behållit förmågan att förstå och minnas orden gömmer hon honom i sitt hus. Förläggaren söker i sin tur desperat hjälpa henne att behålla en relation till de förlorade begreppen och objekten. Samtidigt skriver kvinnan på en roman som är en parallell berättelse till det som sker i hennes egen värld. En kvinna hålls inlåst i ett kyrktorn av sin lärare i skrivmaskinskonsten och förlorar alltmer sin identitet. Livet därutanför bleknar bort. Skrivandet påverkas av att ord och begrepp, till slut också kroppsdelar, försvinner.

Vart syftar Yoko Ogawas dystopi? Är det en protest mot politiskt förtryck, en beskrivning av åldrandets sönderfall eller postmodernismens skepticism och fragmentisering, där inga fasta värden får bestå? Kanske finns det något av allt i denna fascinerande roman som berör på djupet. Tonen pendlar mellan motstånd och underkastelse. Ur denna ton växer en stillsam musik som en vädjan till läsaren att värna den värld av konst, musik, litteratur, skön natur och vilda djur som kan ge oss hopp inför framtiden. En vädjan till mod att understundom gå emot det kollektiva vansinne som ständigt hotar att uppstå i en alltmer digitaliserad värld av snabba beslut och häftiga omdömen.