Biopic
Visas: på bio 30
I rollerna: Ewen Bremner, Suki Waterhouse, Jason Isaacs
Regi: Nick Moran
Speltid: 105 min
Betyg: 2
"Always be a rebel" är Alan McGees motto, musikälskande skivbolagsdirektör och tillika huvudperson i "Creation stories". Ett uttryck han håller fast vid även efter att ha sålt sitt Creation Records till Sony, förstört sin kropp med droger och utvecklats till en självupptagen inkarnation av rockens många slitna klichéer. Hans uppror riktas inledningsvis mot sin stelbenta skotska arbetarklassuppfostran, och sedermera mot musikvärldens alla trista kostymnissar. Men fastnar slutligen i en förstelnad pose.
Vi har sett det förr och kommer att se det igen – misslyckanden och framgångar, vilda satsningar och snedsteg, fester och droger; musikvärlden skildrad som ett ständigt rus. Denna gång är det dock inte en rockstjärna som står i centrum. Alan McGee är den misslyckade musikern som i stället blev manager och startade ett skivbolag som lanserade centrala brittiska 80- och 90-talsband som The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Oasis.
Ewen Bremner från "Trainspotting" spelar huvudrollen, och det märks att regissören Nick Moran här försökt uppnå en liknande punkig energi med sitt halsbrytande tempo, drogpåverkade surrealistiska utvikningar och förstås fläskiga soundtrack. Mest av allt påminner filmen dock om "24 hour party people" från 2002, Michael Winterbottoms film om Tony Wilson och Manchesterscenen kring samma tidsperiod. Faktum är att likheten är så slående att det känns som att Moran helt enkelt försökt applicera samma recept på en ny livshistoria.
Berättelsen drivs framåt av Bremners voice-over i första person, ett grepp som motiveras av en ramhandling bestående av en intervju med en reporter från Rolling Stone, som insmickrande suger åt sig varje vändning i McGees uppväxt och karriär. Likt mycket annat känns intervjun krystad, och det blir i längden svårt att engagera sig i denne visserligen inflytelserika gestalt inom den moderna musikhistorien. Filmen spinner vidare kring en mytologi som känns passé, och inte ens det naturligt nog starka soundtracket förmår skapa någon nämnvärd energi. Oavsett verklighetsbakgrunden, faller "Creation stories" på att vara otillräcklig som film betraktad, självförhärligande på ett sätt som endast kan tilltala de närmast sörjande.