Litteratur
Bengt Ohlsson
Midsommarnattsdrömmar
Albert Bonniers förlag
Medan personerna i Bengt Ohlssons nya roman brer örtsmör på sina surdegsmackor, och i allt övrigt ser till att följa koderna, går livet dem förbi. Det mediokra hos dem och torftigheten hos det de företar sig framstår allt tydligare.
Personerna bor i Stockholm och är jämnåriga med författaren. Där finns ofrivillige ensamvargen Tomas, tjejerna Jenny, Sofia och Ida, som har hängt ihop sedan högstadiet, och deras killar Olof, Nicke och Aarif. Deras levebröd är sång, film, musik och lite vanligt kneg. 1988 är de 25 år och firar midsommar i Tomas älskade stuga i Roslagen. Där delger de varandra sina framtidsdrömmar. 15 år senare möter man dem i stugan igen, nu med barn och delvis nya partners. Och efter ytterligare 15 år får man följa med dem på midsommarkryssning till Tallinn. Då har en arvstvist berövat Tomas stugan.
Det hemska är att de fortfarande står kvar på ruta ett. Tvärs igenom otrohet och lögner, missbruk och tillkortakommanden som partners, föräldrar och yrkesmänniskor hastar de mot det ögonblick då alla drömmar förlist. Och inte ens livets vändpunkter – första ligget, studentfesten eller en förälders död – bar på den förväntade extasen.
En trafikdödad grävling blir sinnebilden för denna grupp människor, uppväxta i den bästa av världar och ändå missnöjda och olyckliga. Djuret har slunkit ut genom ett hål i viltstängslet och sen är det kört. Det springer längs vägkanten mot sin säkra död. På samma sätt rusar bokens personer genom varat.
Bengt Ohlsson är skoningslös när han dissekerar sin tid. Med snabba snitt blottlägger han intigheten när hans personer står sniffande över maträtterna. Aahh! Koriander! Eller när Tomas upptäcker att faderns sparade anteckningsböcker upptas enbart av banaliteter som uppgifter om däckbyten.
Lika kliniskt infernaliskt beskriver han killarnas hemliga lust att sätta dit Aarif – gängets framgångsrike iranier – och de 40-åriga mammornas sneglande på tonårskillar. Självmordet som väg ut tas upp och Tomas får hävda att det skulle vara ren förhävelse att "ens snudda vid tanken på att ta sitt eget liv" med tanke på hur obetydlig en människa är.
Ja, Ohlsson nagelfäster sig själv och sin generation knivskarpt och språkligt elegant. I lustmordet på sin generation låter författaren förvisso analysen gå före berättandet. Men det är det värt.