På ett av de mest kända fotografierna av Elin Wägner (1882–1949) studerar hon en hög trave pärmar. I dem finns 350 000 underskrifter för kvinnlig rösträtt. Först var Wägner faktiskt emot frågan, men sedan stöttade hon den ivrigt. Hon skrev till och med rörelsens "bibel" – romanen "Pennskaftet" (1910), som tillsammans med "Norrtullsligan" hör till hennes mest kända verk. Trots det var hon inte nöjd. Metoderna för att få igenom rösträtten var för mesiga, menade hon.
Titeln på Ulrika Knutsons biografi över Wägner – "Den besvärliga Elin Wägner" – säger en hel del om den människa som värnade freden lika mycket som fri kärlek, och som arbetade för jämlikhet och kvinnors bildning, utan att någonsin få någon närmare vän än sin "piga" Linnéa Johansson. Wägner kunde vara tvär och krävande. Hon strök sällan medhårs – inte ens kvinnorna. Med feminism menade hon kvinnors rättigheter såväl som skyldigheter. Ändå framstår hon i Knutsons skildring inte direkt som besvärlig, snarare som ombytlig och självgranskande.
Trots många framgångar tycks Elin Wägner ofta ha tvivlat på sig själv och det hon åstadkommit. Men så var hon också en igångsättare långt mer än någon förvaltare. Bland mycket annat var hon med och grundade Rädda Barnen, Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad samt den radikala tidskriften Tidevarvet. Kanske var oviljan att stanna upp också en effekt av den rastlösa och närmast outsinliga energin?
Vad Ulrika Knutson själv tycker om Wägners många sidor och förehavanden är tydligt, även om hon bara låter det skymta genom ett väl valt adjektiv eller ett kort påpekande. Det betyder inte att hon är tvärsäker. Insprängt bland egna åsikter finns en frågande ton som kommer tätt inpå både människan och historien med alla sina nycker och svängningar.
Grundligt påläst skildrar Knutson inte bara Wägners författarskap och biografi – utan också tidsandan. Det visar sig vara värdefullt. Utan bakgrunden med 1880-talets sedlighetsdebatt, den snabba industrialiseringen och urbaniseringen, förstår vi varken Wägners drivkrafter som författare eller aktivist. Kvinnorna saknade politiskt inflytande, de hade svårt att hävda sin rätt och försörja sig i sekelskiftets manliga stadsmiljö.
Berättelsen är underhållande, stilistiskt snabb i steget. Ulrika Knutson låter bli att frossa i detaljer, vet när det är dags att gå vidare. Däremot tenderar boken ibland att bli en idéhistorisk skildring snarare än en biografi.
Något bör också sägas om Wägners kärleksrelationer. Som ung arbetade hon ihop med Nils Hjalmar Jönsson på Helsingborgs Dagblad. Trots att han var förlovad uppvaktade han henne aggressivt, bara för att sedan bedra henne när de väl blivit ett par – till råga på allt med hennes yngre syster.
John Landquist, som Wägner även gifte sig med, slutade heller aldrig att uppvakta andra. Sigfrid Siwertz gjorde henne också illa även om han senare engagerade sig för att få henne invald i Svenska Akademien, där hon 1944 också inträdde. Kanhända bidrog Wägners kärlekshistorier till hennes självtvivel och depressioner.
När andra världskriget bröt ut kritiserades den pacifism som Wägner förespråkade – den ansågs spela Hitler i händerna. Men 80 år senare är ändå det starkaste intrycket av hennes gärning moderniteten. Kampen för demokratin, miljön och freden ter sig mer och inte mindre viktigt i våra turbulenta tider.