År 2018, mitt i metoo-rörelsen, kom Inès Bayards roman "Le malheur du bas" ut i Frankrike. Den handlar om en rå våldtäkt i en bil och om dess följder. Förövaren är en chef som utövar sin makt över en av sina kvinnliga anställda och som skrämmer sitt offer till tystnad och därmed slår sönder tillvaron för henne och hennes familj. Lovorden haglade över den unga författaren och boken nominerades till det prestigefyllda Goncourt-priset.
Det är intressant att se hur en rörelse i tiden kan förblinda omdömesgilla recensenter så att de brister ut i superlativer över något som egentligen är rena struntet, bortsett från att det handlar om det alla just talar om.
"Det onda" kunde ha blivit en skakande roman. Den innehåller stoff som fullkomligt vibrerar av dramatik. Där finns en våldtäkt som slutar med ond död. Där finns en skakad och omogen ung kvinna som låter sitt lindebarn umgälla den förnedring och låsning som våldtäktsmannen har försatt henne i. Och där finns offrets närstående som inte fattar ett dyft av den tragik som utspelas tätt inpå dem.
Varför resulterar denna ödesmix, värdig ett antikt grekiskt drama, lika fullt i en dålig roman? Jo, därför att boken är illa skriven och materialet totalt osmält med omotiverade inslag, inte minst med sexuella undertoner.
Romanen är Inès Bayards förstlingsverk och hon är ung, enligt omslaget på den svenska översättningen 27 år, alltså 25 år när boken kom ut, och därför förlåter man henne. Men det är mig en gåta hur romanen, bortsett från att hyllas av kritikerna, även kunde nomineras till Frankrikes främsta litterära utmärkelse.
För att vara helt uppriktig så är "Det onda" en både kladdig och konstlös historia, där vardagsonani ställs mot brutalt våld och personerna aldrig riktigt berör läsaren, trots den fruktansvärda frustration som man förstår att offret, 32-åriga banktjänstemannen Marie, måste leva med. Hon är gift med Laurent, en advokat på väg att bli rik på andras skilsmässor och arvstvister. Deras liv, framlevt i ett Paris de älskar, är bara lycka, utifrån och in. De står precis beredda att skaffa barn.
Då slår ödet till. Det är kväll. Marie finner sin cykel vandaliserad i rännstenen när hon ska hem från banken. Chefen erbjuder henne lift och våldtar henne i sin bil. Snart kommer hon att leka med tanken att övergreppet är ödets snyting för att allt i hennes liv dittills har gått så lekande lätt. Då vet man redan vart de råa ögonblicken när idyllen rämnar kommer att leda. Bokens inledningskapitel återger nämligen en dödsscen. Marie och det barn hon kommer att föda sitter döda i familjens kök. På golvet krälar Laurent. Marie har gett dem alla gift.
Maries äckel, frustration och hemlighetsmakeri efter våldtäkten förvandlar henne till en allt obehagligare människa. Riktigt otäckt blir hennes beteende mot den son hon föder – och som hon tror är en följd av våldtäkten. Skildringen av Maries känslokyla mot och vanvård av detta lilla barn är bokens starkaste partier.
Å, vad sorgligt det är att Inès Bayard inte gör mer av detta starka tema utan låter det glida ifrån sig i naiva formuleringar och haltande tankegångar. Men potentialen finns där. Jag hoppas på Inès Bayards nästa bok. Men då vill det till att det beröm hennes debutverk framkallat inte hindrar henne från att se och lära av dess svagheter.