Det är i början av sommaren 2016 och författaren Kristina Sandberg är på toppen av sin karriär. Två år tidigare har hon belönats med Augustpriset för boken "Liv till varje pris", den avslutande delen i den av både kritiker och läsare hyllade romantrilogin om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik. Sedan dess har hon översköljts med priser, stipendier och uppdrag. Hon har rest land och rike runt och föreläst om romanfiguren Maj, som har trollbundit ett helt folk med sin komplexitet och historia.

Sandberg kör på i ett rasande tempo men känner sig oändligt trött och tom och längtar efter lugn och ro, att få vara hemma med barnen igen och pyssla i trädgården. Precis som romanfiguren Maj vill hon dock få sysslorna undanstökade innan hon kan tillåta sig vila. "Good enough" är Sandbergs och makens motto när det är mycket som ska göras, men den uppburna författarens krav på sig själv är enorma. Som läsare blir man matt av alla berg som ska bestigas i form av stegräkning, prestation och ändlösa att göra-listor. Hus ska städas och renoveras, litterära uppdrag genomföras, semestrar bli lyckade trots hällregn vid Engelska kanalen – och detta med en knöl i bröstet som gör sig påmind. Men mammografin får vänta.

Så dör Kristina Sandbergs far och släktgården i Ångermanland måste även den tas om hand – säljas eller bevaras? Det strålar i armen, knölen skaver mot behån och fingrarna domnar. Textpassagerna om detta nikotinklibbiga hemman med uthus proppfulla av bråte som måste rensas och städas blir en av bokens mäktigaste metaforer över önskan om att få ordning i tillvaron också i ren bokstavlig bemärkelse.

När Sandberg får beskedet aggressiv bröstcancer faller hon – den pragmatiska, den som styr upp, stöttar och härbärgerar – handlöst ned i ett slags kroppens primitiva rike av biologi och magiskt tänkande dit ingen kan följa: "Jag är instängd i en kropp jag inte kan lita på, en kropp som förlorat sitt skydd. [...] Jag är fast där inne, och måste försöka överleva där." Månaderna av cytostatikabehandling blir i Sandbergs bok till en litterär karta över kroppens totala förfall och den brutala övergången från frisk till dödssjuk.

Detaljerade beskrivningar över behandlingens förlopp, läkarbesök och undersökningar blandas med obesvarade frågor, ångesten för återfall och den isande skräcken att dö ifrån barnen. Sandberg gestaltar också sjukdomstiden som en vibrerande ilska och frustration över hur svårt det är att göra sig förstådd. Allt hon vill är att man ska lyssna och tro på hennes berättelse, inte peppra henne med peppande mantran.

Samtidigt vilar det en tvekan över boken, som om Sandberg bävar inför att låta sin klagosång bli hörd och kanske missförstås som "den privilegierades gnäll". Meningar som "Jag vill inte skriva, men jag måste förklara" och "Jag kan stryka det här, sedan" återkommer som en form av ursäktande brasklappar.

Förutom sorgen över att drabbas av en svår sjukdom finns i "En ensam plats" också en författares stora vemod över att ha förlorat förmågan att skriva. Trevande, på samma sätt som det vanliga livet sakta återvänder, börjar Kristina Sandberg att skriva igen, på det sätt som det låter sig göras. Och hennes text fattar tag om läsaren och låter oss vandra ett stycke genom en människas ensligaste utmarker.