Roman
Eufori
Elin Cullhed
Wahlström & Widstrand
Först är jag skeptisk. Få författare är så kultförklarade som Sylvia Plath och här kommer en författare och gestaltar hennes sista år i livet innan självmordet 1963. Jag tänker att fiktionen aldrig kan fånga människan Sylvia, så vad är då meningen? Hur ska jag läsa boken? Vad gör den med bilden av Plath?
Det är banala funderingar, i alla fall om man frågar en radikalestet. Visst finns det likheter med verkligheten, både när det kommer till personlighetsdrag och händelseförlopp, men Elin Cullhed levandegör Plath på ett vördsamt och självständigt sätt. Hon är också tydlig med att det är en "litterär fantasi" – och går man med på det är boken oemotståndlig.
Vi följer Sylvias och maken Ted Hughes poettillvaro med barn i brittiska Devon. De skriver, bråkar, älskar, gör utflykter och separerar till slut efter Teds otrohet. Elin Cullhed använder uteslutande ett jagperspektiv, vilket är smart. Det speglar hennes kärlek till författaren (hennes röst ska höras) och ger oss vad som känns som en exklusiv inblick i Sylvias huvud.
Sylvia är dramatisk, behövande, småsint, uppblåst, naiv, genialisk och bitvis oerhört påfrestande. Brinnande skriver hon i gryningen och gör konst av sitt liv. Växtligheten, med syrener som slår ut och vallmo som vissnar, utgör en metaforik för liv och död, bipolaritet, kvinnligheten och moderskapet. Det märks att Cullhed är influerad av Plaths egen estetik. Plath skriver till exempel om blommor som obarmhärtigt liv i dikten "Tulpaner". Cullhed lösgör sig dock från sitt underlag och skriver fram en ny Sylvia. Bara när hon skildrar relationen till pappan känns det aningen tvångsmässigt.
Jag gillar att Elin Cullhed låter Sylvias osjälvständighet, osäkerhet och självömkan blomma ut och existera parallellt med hennes genialitet. Sylvia är medveten om sin kvinnofälla som hon stundvis omfamnar, stundvis revolterar mot – men aldrig blir fri från. Kvinnoförtrycket är internaliserat. Hon förnedrar sig själv för att få tillbaka Ted. Hon trippar runt i höga klackar. Hon vill bli erkänd som poet. Kvinnor är "cirkusdjur i kedjor", säger fiktionens Plath.
Cullhed levandegör Plath otroligt väl. Hon får fram diskrepansen mellan hennes inre – i skrivandet är hon rå, fri och ärlig – och fasaden som hon visar upp. Boken erbjuder den fiktiva Sylvias blick på världen och det är en underbar värld att gå in i.
