Det är det moderna läsandets förbannelse: författaren kan inte påstå något – framför allt inte om sig själv – utan att en erfaren läsare börjar misstänka motsatsen. Försök bara skriva "jag är stark" och se vad som händer. När Aase Berg nu granskar sitt liv handlar det till stor del om det självförtroende man måste skaffa för att inte bli knäckt av en hård värld.
Hon kämpar i sin bok med ett antal olösliga motsättningar. Var går till exempel gränsen mellan omsorg och övergrepp? I samtidens massmediekultur gullar man med både offer och förövare – på den punkten är dock Berg utmärkt tydlig. Hon skärper läsarens blick inför framtida debatter: "Kärleken till det maktlösa ligger nära kladdandet på det maktlösa."
Man gullar med djur också – det avskyr Aase Berg. Vilket lyckligtvis inte hindrar henne från att förmänskliga djur för sina egna syften: "Djuphavsfiskar låter sig inte imponeras. De är förmodligen aldrig olyckliga." Bergs språk har överlag en sällsynt och personlig energi. Lyssna bara på formuleringen blyg som en "kräftklo innanför skalet" om den flicka hon en gång var. Hon vet precis vilka ord hon behöver: ordet sifonofor ("tusentals individuella maneter som bildar en jättemanet") knycker hon och gör till en metafor i sitt eget tänkande. Den här gången visar Berg också att hon har ett trovärdigt och bärande språk för smärtsamma upplevelser. Hennes son försöker ta sitt liv och kort därefter blir hennes dotter våldtagen.
Berg skriver i sin bok en hel del om självständighet och könsroller. Populärkulturens jobb är att ljuga om vad styrka är; dess värderingar är ett kraftfullt magnetfält som kan förvirra den inre kompassen hos vem som helst. Berg verkar inte helt ha trasslat sig fri från de normer som hon tar avstånd från. I skönlitteratur behöver det inte vara något fel: dolda, olösta konflikter är textens motor. Ibland vill jag dock protestera: jag håller med om allt du säger, men med tillägget att du, när du skriver om män, inte skriver om män; du skriver om vinnare. Förväxlar du de båda kategorierna kan din kritik av könsroller och beteenden inte nå särskilt långt. Och när hon för sjunde gången förklarar att dåligt samvete bara är "den ställföreträdande sorgens självömkande egotripp", eller att hon inte tror på förlåtelse eftersom "förlåtelse är inte mognad, det är aggressionshämning" – då säger jag som drottning Gertrud i "Hamlet": "the lady doth protest too much". Ju hårdare du dunkar i bordet, desto mindre övertygad låter du.
Avslutningsvis måste jag nämna två scener – inte för att illustrera en poäng i min recension, utan bara för att de är litteratur när den fungerar som bäst. Det är sådana passager som får det kräsna minnet att sträcka ut näven och gripa tag.
Först den filmiska scenen när Aase Berg och en kompis bröt sig in i ett övergivet sekelskifteshus med simbassäng och "tog hissen till en våning som inte fanns". Nämligen "våning 4 ½, ett mellanläge mellan dröm och verklighet". De måste stjäla någonting och valde en kopiator som, om man ska tro Berg, blev grunden till bokförlaget Vertigo. Sedan hennes berättelse om fadern, som växte upp i Norge under andra världskriget. Liken efter de ryska krigsfångarna, som den tyska ockupationsmakten gett en slarvig begravning, drog till sig fåglar. Pappan och hans kompisar lade sig på lur vid massgraven eftersom deras "högsta önskan är att fånga och tämja en havstrut".