Vi lever i en tid som tror att vetenskapen kan förklara allt som sker under solen. Men tänk om något hände som får vetenskapen att gapa häpet och vi måste vända oss till religionen – och vår tro. Just detta sker i Karl Ove Knausgårds nya roman "Morgonstjärnan" där en enorm stjärna sent en sommar plötsligt dyker upp på himlavalvet och strålar likt en ny sol.
Stjärnan har föregåtts av märkliga tecken som nu bara blir fler och kusligare. I krokarna kring kuststaden Bergen i Norge lyser stjärnan över en samling förtvivlade romanfigurer som turas om att föra ordet. Somliga är ganska oförglömliga (den motvillige kulturjournalisten Jostein, hans plågade fru Turid och den bohemiske rikemanssonen Egil) medan andras perspektiv är transportsträckor lastade med mycken vardagsgestaltning (den misslyckade studenten Iselins, den tvivlande prästen Kathrines och läkaren Solveigs med fleras). Alla har fullt upp med sitt enda liv och befinner sig i stressiga livssituationer. Men något är på väg att hända som är större än deras enskilda öden och de måste höja blicken.
Karl Ove Knausgård tar vid där han slutade med romanen "En tid för allt" (2004) innan den självbiografiska romansviten "Min kamp" (2009–2011) tillkom och Knausgård snart blev ett världsnamn. Han hade då med stor sannolikhet andra planer för sitt författarskap. "En tid för allt" var en ibland segdragen biblisk fantasi som lekte med tanken "Tänk om änglar finns". Den här gången är det Johannes syner i Uppenbarelseboken som Knausgård tar sig an – och med större driv.
Hos Johannes är morgonstjärnan en symbol för Jesus – men i andra, tidigare bibelpassager är stjärnan Lucifer. Så vem är det som visar sig? Bokens sidantal (666) ger kanske en fingervisning. Den stora religionsfilosofiska frågan i romanen är dock den betydligt mer svindlande om vart de död tar vägen om döden inte längre finns. (Om det inte redan existerar en religionsvetenskaplig avhandling om Knausgård författarskap är det hög tid nu.) Knausgård kastar ut frågeställningen allteftersom och antyder svar i en avslutande fiktiv essä som lyfter romanens verkshöjd och ursäktar dess svackor.
Med "Morgonstjärnan" återför Karl Ove Knausgård mysteriet till sitt författarskap. Han återförtrollar författarskapet såväl som världen och han gör det utan förpliktelser till tidigare böcker. Det är brett upplagt som något episkt apokalyptiskt av Stephen King – och det ska komma ytterligare två böcker. Sannolikt blir det också en påkostad filmatisering av trilogin.
Man kan säkert hävda att något har gått förlorat nu när Staffan Söderblom tagit över efter Knausgårds ständiga svenska översättare Rebecca Alsberg. Men Söderblom tog över redan i årstidsböckerna (2015–2016) och man läser inte Knausgård för språkets skull; man läser honom för den närmast pojkaktiga ivern som strålar från hans texter.
"Morgonstjärnan" är en pulshöjande kollektivroman med övernaturliga inslag. Förståsigpåarna som menade att "Min kamp" var romankonstens enda tänkbara framtid och Knausgård dess frälsare har en del att förklara. Vi andra kan glädja oss åt en roman som förutom att vara stiligt hopsatt och spännande även släpper in det oavsiktliga och tänker egna tankar. Många frågor lämnas obesvarade – men det råder inga tvivel om att Knausgård kan knyta ihop säcken.
Jag längtar redan efter nästa bok, liksom mitt tolvåriga jag längtade efter nästa Harry Potter-bok.