I Karolina Ramqvists nya roman uttrycks det kvinnliga berättarjagets vardag genom hennes förhållande till mat. Redan i den inledande scenen, då hon bjuder gäster på middag, får vi veta att omgivningen ser henne som den som uttrycker sin kärlek genom maten. Det stora matsalsbordet, som har följt med henne från barndomshemmet, återkommer romanen igenom som ett symboliskt nav i en värld där huvudpersonens alla minnen, upplevelser och associationer kretsar kring matlagning och till olika rätters dofter och smaker. Matbegäret rymmer emellertid något annat, nämligen ensamhet, osäkerhet, rädsla och maktlöshet.
Berättelsen är konstruerad som ett osorterat minnesflöde. Berättaren säger själv att hennes sätt att bearbeta det förflutna är som under en terapisession, och minnena från barndomen och uppväxten dominerar över nuet. Den unga kvinnans tillbakablickar på sin barndom är överlastade av associationer till mat, som om allt som var viktigt för henne upplevdes genom smaklökarna. Från första barndomsåren i lägenheten, där hon bor med sin ensamstående mamma, minns hon sin glupska aptit på mandariner. Hyreskvarteret med sina fruktträd och buskar framkallar minnet av ängssyra och förvildad frukt.
Tiden som hon som liten tillbringar i mormors och morfars kolonistuga och morföräldrarnas besök står för tryggheten – starkt associerad till mormors bakning och stadiga husmanskost. Och över allt annat finns smaken av risgrynspuddingen från morföräldrarnas hem kvar, en rätt som likt Marcel Prousts madeleinekaka står för en stark och outplånlig länk till det förflutna. Hos Karolina Ramqvist förvandlas emellertid huvudpersonens fixering vid detta minne till fruktlösa och skuldbelagda försök att återskapa själva smaken exakt så som hon minns den, och så småningom till insikten om sin egen otillräcklighet.
Ganska snabbt förstår läsaren att "Bröd och mjölk" är en historia om ätstörning, och som sådan känns den ända in i märgen – eller snarare är den mycket nära att göra det. Tyvärr lyckas inte Karolina Ramqvist ge glöd åt innehållet. På vissa punkter är hon övertydlig, som om hon inte litade på läsarens slutledningsförmåga. På andra punkter är hon vag; det monotona flödet av minnen skymmer det som hade kunnat ge liv åt berättelsen, nämligen sambandet mellan den unga, osäkra och i grunden mycket ensamma småbarnsmammans livssituation och hennes hetsätning. I "Bröd och mjölk" finns det slags psykologiska subtilitet med vilken Ramqvist brukar konstruera sina karaktärer, men inte den nerv som krävs för att få det jämna flödet av bilder från barndomen, uppväxten och vuxenlivet att gnistra till.
I mitten av romanen sker ett slags brytpunkt i handlingen. Därefter förvandlas den lysande berättarstilen till något som bitvis liknar en torr faktabok: "Enligt forskningen om ätstörningar kan uteslutandet av vissa livsmedel – även kött – vara ett symtom, och det har också visat sig att ätstörningar är genetiskt betingade." Temat är ständigt aktuellt och gestaltas med jämna mellanrum i litteraturen, senast i Anna Ehns "Vårfrost" (2022) samt i hennes och Leone Miltons faktabok "Mamma med ätstörning" (2021). Ramqvists roman kommer därför ut vid en gynnsam tidpunkt, men ett ytterst angeläget tema räcker inte i sig för att göra en bra roman, och här får hon trots sin unika stilistiska förmåga inte handlingen att lyfta.