Thriller
Titel: Kvinnan i fönstret
Premiär: 14 maj på Netflix
I rollerna: Amy Adams, Gary Oldman, Julianne Moore
Regi: Joe Wright
Speltid: 100 min
Betyg: 2
Ångestridna Anna (väl gestaltad av Amy Adams) bor i ett stort Brownstone-hus från 1800-talet i New York. Hon lider av torgskräck – agorafobi – och tillbringar sina dagar inomhus i en ingrodd morgonrock. Ofta tjuvtittar hon på sina grannar genom fönstret, när hon inte tittar på gamla filmer, gärna av Alfred Hitchcock, och varvar vinklunkar med piller. Hennes familj har lämnat henne. I källarvåningen har hon en hyresgäst.
Så en dag ser hon ett mord inne hos de nya grannarna på andra sidan gatan, familjen Russel. Panikslagen larmar hon genast polisen. Men något lik finns inte och tillsammans med polisen stormar de nya grannarna in hos Anna med den gravt uppretade herr Russel (Gary Oldman) i spetsen. Har Anna verkligen sett vad hon tror sig ha sett? Eller är det bara fragment från ett hallucinatoriskt rus? Å andra sidan är den fru Russel som Anna efter "mordet" presenteras för inte alls lik den fru Russel som hon har haft besök av tidigare.
Det finns flera filmklassiker på temat instängdhet i dystra lägenheter och att se ett brott och då inte bli trodd. Alfred Hitchcocks film "Fönstret åt gården" (1954) är ett exempel. Referenserna till den och även till den psykologiska skräckgenren i gemen är många, från de dunkla vrårna i Annas hus till den höga, breda spiraltrappan i husets mitt som inbjuder till grafiskt fina och skrämmande kameravinklar.
Filmen är baserad på en bästsäljande roman med samma titel och bokens tvära kast i handlingen är med. De ställer allt vi trott oss veta om vad som hänt på ända. Men det slarvas med dramaturgin och några av vändningarna blir alltför sökta. Märkligt, då filmens manusförfattare Tracy Letts är en ansedd dramatiker. Skådespeleriet haltar ibland. Gary Oldmans herr Russel är överdrivet och onyanserat kolerisk medan polisernas cyniska kyla vänds till värme utan att övertyga. Hela upplösningen känns krystad.
"Kvinnan i fönstret" vill gärna ta plats bland de stora psykologiska spänningsfilmerna, och den använder sig av genrens många schabloner i sitt försök att nå dessa höjder. En del bilder är ofrånkomligt väldigt snygga. Men det saknas rytmiskt flyt och trovärdighet. Det är ofattbart att en regissör som Joe Wright ("Stolthet och fördom", "Försoning") inte får till det.