Det är så tyst kring huvudpersonen i Kristofer Folkhammars nya roman, där han sitter och skriver en sommarnatt i Malmö, medan hans dotter Sandra sover det lilla barnets trygga sömn i rummet bredvid. Det är under denna natt som romanens egentliga handling utspelar sig, men det märker vi knappt, eftersom berättelsen sker på flera plan samtidigt och genomsyras av huvudpersonens intensiva närvaro. I en monolog klädd i ett innerligt brev till en man som betyder mycket för honom reflekterar han över den omvälvande upplevelsen att bli förälder, över sitt liv som homosexuell och ensamstående småbarnspappa, över den frihet som storstadslivet ger och över de kapade banden till allt det provinsiella i sin forna hemort. I korta, osorterade tillbakablickar tar vi del av hans liv före och efter dotterns födelse.
Beslutet att tillsammans med vännen Julia låta ett barn bli till genom insemination framstår som en vändpunkt i hans hittills obundna liv. Samtidigt skärper den hans blick ytterligare för den vardagshomofobi som inte minst skymtar i omgivningens reaktioner på Julias och hans delade föräldraskap och separata liv. När han med en omsorg som gör honom till en mönsterförälder dag för dag lär sig att ta hand om det nyfödda barnet framstår han som osäker, som om han ständigt kände att han måste bevisa att han duger. Samtidigt finns det något vackert och inspirerande i hans vilja att lära sig att bli en god förälder, liksom i hans förståelse för att föräldraskap både är en unik och en oerhört krävande erfarenhet.
"Är det barnen, baby?" är en roman om olika slags kärlek i en människas liv, och om den svåra ekvationen mellan att finnas till för andra och att inte alltid behöva prioritera bort sig själv. Som en skildring av den "lilla världen", alltså av föräldraskapet, hemmet, känslor och kärleksrelationer, känns Kristofer Folkhammars roman nästan som ett spännande modernt svar på 1970-talets feministiska bekännelseromaner. Berättarjaget är ständigt upptagen med att utforska sina beslut och de olika sidorna hos sig själv, liksom med frågan om omgivningens syn på hans bögliv. Som när han i sitt brev konstaterar: "Jag skulle vilja skriva i kapp mig själv. Förstå vilka livsmanuskript som bäddar för detta."
Den inrutade småbarnstillvaron respektive det intensiva ute- och kärlekslivet de dagar då dottern bor hos sin mamma finns sida vid sida. Han försöker komma underfund med sitt pendlande mellan ensamhet och längtan att höra ihop med någon, och kämpar med att förstå den ambivalens han känner i sin kärlek till två olika män: franske Jeremi, som just har lämnat honom, och Alexander, som inger en känsla av trygghet och stabilitet. Skildringar av homoerotiskt begär, av sex, intimitet och längtan är en viktig del av berättelsen. Precis som i sina öppna och sensuella skildringar i romanerna "Isak och Billy" (2011) och "Magisterlekarna" (2015) låter Folkhammar manlig homosexualitet ta plats på den svenska litterära kartan.
Kristofer Folkhammar rör sig i "Är det barnen, baby?" ledigt bland litterära referenser som Sara Stridsberg, Hanna Nordenhök och inte minst 1970-talspoeten och den alltid like skarpe samhällsskildraren Willy Granqvist. Med sin lätta och precisa prosa gör Folkhammar sina formuleringar sylvassa, samtidigt som de behåller en i grunden stillsam skönhet.