Drama

Titel: Malcolm & Marie

Premiär: 5 februari på Netflix

I rollerna: Zendaya Coleman och Johan David Washington

Regi: Sam Levinson

Speltid: 106 min

Betyg: 4

Året är 2018 och regissören Sam Levinson (hjärnan bakom den hyllade HBO-serien "Euphoria") firar premiären av sin andra långfilm "Assassination nation". I tacktalet är han noga med att hylla alla som har hjälpt honom på vägen, men trots att en lång radda namn rabblas upp från scenen omnämns inte regissörens fru Ashley. Denna blunder resulterade i ett manus som i somras under en – av självklara skäl – påtvingad paus i inspelningen av "Euphoria" fick chans att bli film. Och dessutom köpas upp av Netflix för 30 miljoner dollar.

I början av det svartvita kammarspelsdramat "Malcolm & Marie" närmar sig kameran försiktigt ett hus som ligger höljt i mörker. Fotografen Marcell Révs lekfulla och nästan njutningslystna kameraglidningar etablerar en känsla av att göra intrång och tjuvkika på en krisande tvåsamhet, vilken upprätthålls filmen igenom. Från den stund det finklädda premiärparet anländer i sin bil och kliver in i huset sätts en ton som lovar att detta inte kommer att bli tråkigt. Och det blir det inte, trots en viss enformighet när såriga anklagelser upprepas lite för många gånger mellan tuggor av mac 'n' cheese och försök till sex. Mellan varven väljer paret själva låtar som i den talande tystnaden ytterligare förstärker krisstämningen.

Premiärnattens uteblivna tack utlöser alltså en långfilmslång konflikt mellan den ambitiöse regissören Malcolm (lite trött John David Washington) och hans partner Marie (fenomenal Zendaya Coleman) vilken blir som mest drabbande när den frångår kärlekens trångmål och i stället koncentrerar sig på att ta pulsen på samhället och filmbranschen. Malcolms ilskna reaktion på LA Times kvasipositiva recension av hans film är det mest ärliga och välformulerade utbrottet över den tröttsamma politiseringen av svarta konstnärers verk och kulturspalternas klickjakt som jag har sett på åratal.

I höstas undrade filmtidskriften FLM:s chefredaktör Jacob Lundström om det rådande krisåret och produktionsstoppet kommer att återspeglas i filmkonsten, kanske som en tystnad lik den som rådde i etern i Sverige 1951 i samband med filmstoppet. När jag nu har tagit del av "Malcolm & Marie", en frukt av vår pestsamtid, kan jag inte låta bli att se pandemins kreativa undantagstillstånd som en välsignelse.