Gawar och Loé vandrar i romanen "Lilo" omkring i en värld som bäst kan beskrivas som en före detta värld. En dystopi där målet för vandringen är templet i Port Ondeo – ett slags stad, eller minnet av en slags stad.

I Erik Hågårds debutroman har människan förlorat herraväldet, men hon fortsätter likväl att hanka sig fram, trots att hettan är mördande, ödlor och måsar är faunan och floran inte längre tycks existera.

Ett problem med dystopier är att de, liksom vissa sci-fi-skildringar, inte orkar med sin fiktiva trovärdighet. I "Lilos" genomförgiftade värld finns det liksom inga skäl till att mänskligt liv skulle kunna fortgå på det där halvprimitiva sättet – lite stenålder, några stekta ödlor och minnen av högkultur – nej, det är svårt att tro på. Samhället eller vad den nu ska kallas blir ett mysterium som både finns och inte finns – och det tillståndet är inte alldeles enkelt att gestalta på ett trovärdigt sätt.

Gawar och Loé går och går och lider oupphörligt, men vad är det för slags tid och rum som de befinner sig i? Det är långt efter civilisationen, det är ständiga strider, någonstans finns ett mystiskt tempel, det är djupt i ett primitivt och arkaiskt fångst- och vandrarstadium, samtidigt tycks moderna artefakter som kolfiberbågar finnas kvar, och tunga ångmaskiner. Det är alltså svårt att riktigt tro på den här romanen. Ska dystopin innehålla forntid eller nutid?

Dystopin ska alltid innehålla vandring, som i Lotta Lotass lyriska romaner där undergången också är mycket filmisk, men samtidigt underordnad de estetiska begreppen. Men – det är helt enkelt svårt att tänka sig människan utan samhälle.

Hos Lotass, och även hos Erik Hågård, föds till sist frågorna: vem sår och skördar de brända fälten, vem bakar brödet i dessa landskap av idel ruiner? Det är kanske fel att väcka såna trivialiteter till liv inför det sublima i undergångsvisionerna, ändå gör man det. Precis som man kan undra över raketernas drivmedel i "Star wars".

Vandringen blir, precis som hos Lotass, rent litterär. Den kan inte tänkas utanför sin skrivna kontext, eller rättare sagt: det är svårt att riktigt omfatta fantasin som en tänkbar fantasi. Tiden är ett obarmhärtigt gift som fräter allt som har byggts och någonsin funnits. Någonstans ska det finnas ett mål, men människan är driven av sin vettlösa vilja framåt, framåt.

Hur gammal dystopin är som genre kan så klart diskuteras, men 1900-talet är dess storhetstid och George Orwells roman "1984" som skrevs 1948 utgör ett svårslaget märke. Det finns för all del aktuella framtidsskildringar som förmår diskutera något mer än bränd jord (till exempel samhället) men allt som ofta blir det dystopiska i dag ramstelt. 

Erik Hågård följer ett väl upptrampat spår genom askan, närmast tänker man på Cormac McCarthys roman "Vägen" (2006) som även den låter vandrare stappla fram genom det förödda.

Askvandringar är tydligen sin egen genre i dag – och de är ganska enahanda. Man går och går, dricker (den torra askan!), går och går, hungrar (ödlorna är kvicka), febrar (sår efter skott, hugg, skärningar, olyckor), suckar och pratar korthugget om hur djävligt allt är (med all rätt) och går och går därefter igen.

Klimatvision? Nja, ärligt talat – inte särskilt intressant. Men säkert brukbart som filmsynopsis, eller datorspel där både intrig och dialog hackar sig fram i tröstlös upprepning som i sig är ett slags dystopi.