Poeten Lars Norén fick stiga åt sidan för dramatikern – först efter hans död lyfts poesin nu fram i ljuset. I "Avgrunden av ljus – Poesi 1962–2016" kan man avläsa inte bara tiden och en människas balansgång mellan födelse och död, utan också den utveckling som Norén genomgår innan han bryter med lyriken.

Sist presenteras dikter ur "Stoft", boken som kom 2016. Då hade Norén tigit som lyriker i 36 år. Urvalet har litteraturvetaren och kritikern Mikael van Reis gjort. Han har också skrivit förordet och avslutar boken med essän "Motsägelsens poesi", som öppnar ovärderliga ingångar till Noréns lyriska författarskap.

Lars Norén vägrade tala om böcker han redan skrivit, berättar Mikael van Reis. Detta tigande förefaller mig kunna vara en anledning till att tystnaden kring Noréns poesi blev så kompakt. Vad man undrar över är om Norén underkände den poesi han skrivit. Ovedersägligt visar varje diktbok att han hela tiden blir en annan.

I sin essä visar van Reis hur Norén vidgar gränserna för vad man kan tillåta sig att skriva i svensk poesi samt använder sig av nya formspråk i bok efter bok. Noréns dikter fångar människan, balanserande på den tunna tråden mellan födelse och död. Där tvingas hon hänga med medan livet bit för bit förtär sig själv: "Jag vill inte vara här...", skriver han. Norén längtar till livets nakna ögonblick och vill vara fingrarna "som håller upp det nyfödda barnhuvudet/ mot skriket eller stillsamt och slarvigt död som Nelly Sachs."

Den unge Norén ville inte bli bedömd – men berömd. Kaxigt skrev han som 17-åring till Torsten Ekbom, redaktör för tidskriften "Rondo", att han var säker på att denne kunde få honom publicerad om han bara ville. Utan att blinka skickade han pjäser till Dramaten och fick dem ögonaböj refuserade.

Skolan hoppade han av redan som 15-åring. Men han läste som besatt och skrev och bad Olof Lagercrantz och Artur Lundkvist om stöd – och fick det. Ingmar Bergman var mer kallsinnig. Hemma var tonåringens mor döende i cancer. När hon dog var han 20 år och hamnade på mentalsjukhus med psykos. Modern skulle komma att färga hans kvinnogestaltning. Allt detta redogör van Reis för. Han påvisar också hur tonåringen Norén börjar sitt författarskap som bedagad surrealist för att så småningom återfinnas bland avantgardisterna och tidsvittnena i svensk poesi. Motsatserna var bärande stilelement hos Norén.

Bokens dikter visar en jag-centrerad Lars Norén som ibland blir odräglig i sin bombastiska ordström där läsefrukter från när och fjärran flyter upp. Men under utanverket finns något annat: en människa, som slåss för att känna närvaro, som blöder inför den isande ondska som människa visar människa, men som slutligen tycks ha kommit till ro. Bokens sista dikt lyder: "Jag är vid det vackra/ slutet, början/ av musiken".

Norén ser de glömda, koncentrationslägrens offer och mentalsjukhusens intagna, och ger dem deras ansikten tillbaka. Och han vet att han själv är enda slussen tillbaka till verkligheten för sina döda föräldrar. In på bara skinnet vet han också en annan sak; att levde det gjorde han ögonblicken då han höll sitt barns hand i sin. Vilken förlust att denna skatt, som Noréns lyriska kvarlåtenskap utgör, har legat i dunkel i de årtionden då han var vår främste dramatiker. Måtte den nu stanna i ljuset.