Året var 1953 och en 18-åriga Märta Tikkanen (född Cavonius) blev vald till Svenskfinlands Lucia. Samma höst började hon som rekordung student läsa vid Helsingfors universitet. Inom några år skulle hon "lämna anständigheten" för att leva med tecknaren och författaren Henrik Tikkanen. Båda var då gifta på annat håll. Författardebuten fick vänta. Det dröjde till 1970 innan den första romanen kom. Maken Henrik, fyra barn, journalistik och lärarjobb höll henne fullt sysselsatt. 

Allt detta berättar litteraturforskaren Siv Storå om i sin bok "De oerhörda orden" med den missvisande undertiteln "En bok om Märta Tikkanens författarskap". Boken handlar nämligen i hög grad också om författarens liv. Annat vore inte möjligt så sammantrasslade som liv och böcker är hos henne. Med diktromanen "Århundradets kärlekssaga" (1978) öppnade hon dörren för läsaren till sitt inferno som alkoholisthustru. Framgången blev ögonblicklig. Snart blev boken dramatiserad. Då hade Märta Tikkanen redan stadfäst sin ställning inom feminismen med romanen "Män kan inte våldtas" (1975).

Varför debuten dröjde förklarar Märta Tikkanen 1976 i en intervju med författarkollegan Kristina Björklund. Tiden gick åt för att "se till att den här karlen som jag hade skulle hållas levande till följande dag och att jag skulle klara av de här barnen jag ville ha och födde hela tiden". Björklund gjorde två längre intervjuer med Märta Tikkanen. Intervjuerna publicerades aldrig men är viktiga källor för Siv Storå. Det är även författarens brev och böcker. Siv Storå och Märta Tikkanen är jämnåriga och likaså vänner. För tio år sedan kom hennes bibliobiografi "Av och om Märta Tikkanen". I sin nya bok leder hon i bevis att vännen har skrivit både "för nöjes och förtvivlans skull" och att skrivandet har varit ett slags tvång. 

Från 1970 och framåt vällde det böcker ur Märta Tikkanen i vilka hon nagelfor sitt äktenskap, sin äldste sons hjärnsjukdom och psykos, sin yngsta dotters motoriska och intellektuella svårigheter, sin barndom och sina morföräldrar. Bok för bok ur hennes produktion betas i "De oerhörda orden" av kronologiskt enligt följande mall: tillkomsthistoria, samband liv-dikt och recensenternas dom. Att gång på gång bjudas in till familjen Tikkanens privata helvete misshagar en del av kritikerkåren. Henrik Tikkanens slutord i hustruns bok "Sofias egen bok" (om yngsta dottern) visar tonläget: "Du föser dina barn till alla världens olika experter så du själv inte ska behöva göra någonting för dem, så de inte ska störa dina viktigheter." Trenden är annars beröm i svensk press och elakhet i finsk. Mitt emellan står de finlandssvenska kritikerna med sina inlindade pikar.

Märta Tikkanen lever i dag ett tillbakadraget liv. I en intervju med den finska tidningen Hufvudstadsbladet kallade hon sig själv nyligen för gammal och gaggig. Men som ung stred Märta Tikkanen på barrikaderna för könens jämställdhet – men också för bra och billiga barnböcker. 1969 blev hon koordinator för det första barnboksseminariet i Finland. Märta Tikkanens förslag på hur man skulle nå ut till de unga läsarna var ytterst kreativa och ganska vågade: Använd läskflaskor och toarullar för barnboksreklamen. Barnen finns med i hela författarskapet och så även i hennes liv. En sak tog hon sig alltid tid med hur stressad hon än var av karl, grytor och skrivmaskin: Godnattsagan för ungarna.