Många har skrivit boken "Hur jag övervann min cancer". Men när Niklas Rådström berättar sin sjukdomshistoria är infallsvinkeln inte den vanliga. Döden finns redan där. Som liket i deckarens första kapitel ligger den redan på mattan i biblioteket. Döden är ingen man besegrar. Men den ger oss perspektiv. En vemodig blick att betrakta och foga samman med. En sorg och tomhet som är grunden för all kreativitet. Rådström är van att umgås med döden i sitt författarskap.
"Som har inget redan hänt" tar sig an livet från båda hållen: en barndom som formas av den frånvarande pappan (författaren Pär Rådström) och sjukdomen vid pensionsåldern, vilket för en författare vanligtvis är en mer diffus tidsgräns än för oss andra. Barnet och den gamle: "Två gestalter, så långt ifrån varandra – och ändå samma människa."
Blicken bakåt tar med sig läsaren in i författarens tidigare böcker: "Månen vet inte", "Medan tiden tänker på annat" och "Spårvagn på Vintergatan" – allihop berättelser om barnets utforskande av ett liv där pappan inte är närvarande. Rådström gör här en mycket viktig iakttagelse om barnet som sörjer den förälder som aldrig riktigt har varit där. Barnet blir "en väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom" – vilket märkligt nog har blivit en källa till kreativitet för Rådström själv. Men i "Som har inget redan hänt" är perspektivet annorlunda. Att nästan eller snart, hur man nu ska se det, dela pappans lott som död skapar närhet och förståelse mellan son och far.
Parallellt med barndomens berättelse följer Niklas Rådström sin samtida resa från sjukdomens upptäckt, cellgifter och stamcellstransplantation till ett friskt liv i en ofrisk tid. En kamp med ständiga paradoxer, som då Sara Danius ringer honom och erbjuder en stol i Svenska Akademien, de är då båda märkta av sina cancersjukdomar.
Emellanåt växer boken till litterära essäer, ofta med ett psykoanalytiskt inslag. Ska vi förstå livet i dödens skugga är humanvetenskapen oumbärlig. Om död och sorg är en förutsättning för kreativitet, så står Rådström ändå där till livets försvar. Det är som om han bokstavligt rycker livet ur dödens käftar och räddar det åt läsaren.
Vad ska vi då med livet till? När Rådström ser sin fru bada i sjön, hör hunden skälla vid bryggan, eller följer barn och barnbarn via digitala forum i coronatid så behövs inga andra svar än dessa relationer. Rådström citerar de välkända orden av John Donne: "Ingen människa är en ö, [...] varje människa är en del av fastlandet".
Livet, döden och kärleken. En del recensenter hissar varningsflaggan för det patetiska när en författare vågar undersöka dessa ofrånkomliga storheter. En invändning som ofta har drag av beröringsskräck inför det metafysiska.
Niklas Rådström lägger i sin bok ett pussel där vissa bitar har försvunnit. Han vrider på pusselbitarna med osentimental nyfikenhet och gör det bristfälliga till något stort och värdefullt – också för läsaren. Uppmaningen i boken är tydlig: I varje ögonblick då livet och dess villkor är hotade, dra dig inte undan det. Våga utforska livet ännu ett litet tag.
Första kapitlet i "Som har inget redan hänt" bär rubriken "Sista boken". Så hade det kunnat bli. Det gör inget om Rådström tänjer på gränsen och lurar författardöden ännu ett tag. Vi behöver honom så väl i vår tid.