Roman
Lo Kauppi
Två vita dvärgar
Leopard förlag
"Två vita dvärgar" tar sin börjar på Arlanda 1989. En ung kvinnas liv hänger på en skör tråd när kondomerna med narkotika som hon har svalt börjar läcka. Hon ber om att få slippa dö och få en andra chans.
På sätt och vis besannas bönen. Ödet klyvs och två liv tar form i ett slags parallellt universum: Lo, som bestämmer sig för att leva, studera och göra en klassresa, och Lena, som blir kvar i utgångsläget.
Så fortsätter deras liv. Lo och Lena rör sig kring varandra i ett mörkt samhälle och är ständigt nära att kollapsa och smälta samman igen. En vit dvärg, förklarar författaren, är en förbrukad stjärna som har gått sönder och slungats ut i rymden, men vars delar förblir sammanlänkade. Om de möts på nytt så exploderar de och lyser starkare än en hel galax.
Lo Kauppis voluminösa – delvis självbiografiska – roman gör anspråk på att vilja berätta allt. Missbruk, prostitution, metadonprogram, ätstörningar, dysfunktionella relationer, kärlek och klasskamp. Allt ska med och uttömmas från en tid som spänner över tjugo år, vilket gör att texten i början bitvis tappar en aning stringens. Lo kommer till sist in på scenskolan men lever med en konstant känsla av att aldrig passa in. Arvet från den tornedalsfinska släkten och mormodern som arbetade som piga går igen genom hela teaterutbildningen – där Lo alltid tilldelas rollen som just piga.
Det är när ödet hinner ifatt bokens stjärnor – Lo och Lena – som berättelsen lyser som starkast och verkligen berör på djupet. Och det är där som Kauppis tjocka manifest lyfter till ett högre plan: "Det handlar om en ödmjukhet inför att hamna på rätt sida i livet (...) om den enorma kraften till förändring vi människor besitter."
Medan Lena förblir fången i sitt arv och sprängfylld med oförbrukad energi, inser Lo att det inte är hon som har för stora ambitioner, utan att platsen hon har tilldelas är för liten. Hon bestämmer sig för låta sin berättelse höras.
Beslutet resulterar i pjäsen "Bergsprängardottern som exploderade" – Lo Kauppis hyllade soloföreställning som senare även blev en roman. "Två vita dvärgar" kan ses som en fortsättning – för som den fiktiva Lo säger: "Våra historier blir aldrig dramatik om vi aldrig berättar dem (…) Jag svävar i intet. Det finns ingen ursäkt. Jag har språket, rummet och tiden."
