Roman

Hilary Mantel

Spegeln och ljuset

Övers. Jesper Högström

Weyler förlag

Handlingen i den brittiska författaren Hilary Mantels roman "Spegeln och ljuset" – den sista delen i hennes romantrilogi om statsmannen Thomas Cromwell och Henrik VIII:s regeringstid – börjar i maj 1536. Drottning Anne Boleyn, kungens andra hustru, dömd för högförräderi, har precis halshuggits. Schavotten badar ännu i blod, och Boleyns kropp stuvas in i en lår som i all hast har uppbådats i Towerns vapenförråd; någon kista har man inte förberett.

Dagen därpå gifter sig kungen med Jane Seymour. Och den kunglige statssekreteraren Thomas Cromwell, hantverkarsonen som gjort en för tiden svindlande politisk karriär, har kungens djupa tacksamhet; han föräras ämbetet som storsigillbevarare och titeln Lord Essex. Snart är han i praktiken den näst mäktigaste mannen i England.

"Spegeln och ljuset" är en lyckad avslutning på Hilary Mantels gigantiska romanprojekt. Tillsammans med föregångarna "Wolf Hall" och "För in de döda" är den i en klass för sig bland historiska romaner. Genom att göra Cromwell till huvudgestalt berättar hon historien om Henrik VIII:s England ur en annorlunda synvinkel, och hon gläntar på dörren till den politiska maktens hemliga rum och ljusskygga boningar.

Drastiska detaljer saknas inte där de behövs för att bygga upp miljön och tidskänslan, men händelseförloppet drivs annars av replikskiften och scenväxlingar mellan olika gestalter. Det är oftast ur Cromwells perspektiv, och samtidigt med en nästan omärkligt markerad distans till hans tankar och motiv, som läsaren får följa händelseutvecklingen: drottningens sköra ställning och kungens otåliga väntan på en manlig arvinge, den förskjutna prinsessan Marys återkomst till hovet, den tidiga reformationen, Yorkshireupproret och kungens fjärde giftermål. Tyrannen är i grunden en osäker och nyckfull figur som kräver både bekräftelse och absolution. I allt detta navigerar Cromwell som i en komplicerad dans där varje steg kan bli ytterligare en framgång eller också hans fall.

Såväl detaljrikedomen som skärpan i dialogerna imponerar, men komplexiteten i Henrik VIII:s strävan att säkra både Tudordynastins och Englands ställning hamnar i skymundan. I gengäld är även denna del i trilogin i Jesper Högströms översättning en stilistisk njutning, inte minst tack vare alla äldre svenska ord och uttryck som väcks till liv.