Roman

Mercé Rodoreda

Döden och våren

Övers. Ellinor Broman

Norstedts

"Döden och våren" av den spanska (katalanska, om man ska vara noga, och det ska man) författaren Mercé Rodoreda är en höglitterär ond saga och en makaber antropologisk fiktion. Boken skrevs redan på 1960-talet, men den publiceras först 1986, tre år efter Rodoredas död. Mest känd är hon annars för den moderna klassikern "Diamanttorget", med vilken hon 2014 nyintroducerades för svenska läsare.

"Döden och våren" är en på alla sätt djärvare bok som utspelas i en by med kusliga traditioner och morbida riter. En pojke i tidiga tonåren berättar om sin fars död, om sin jämnåriga styvmor och om smeden, som är hans riktiga pappa, och om alla dessa märkliga företeelser och seder som i byn är oskrivna lagar som individen måste underordna sig. Som läsare är man utlämnad till pojkens perspektiv och hans lakoniskt ifrågasättande blick, vilket gör att man antingen kan 1) ge sig hän den bisarra fiktionen, eller 2) ägna sig åt att tolka allt som symboler och omskrivningar och försöka förstå vad boken "egentligen" handlar om.

Narrativet är redovisande, språket konstaterande. Men romanen som sådan är full av knep. Tankarna går lika självklart som paradoxalt till den ungerska författaren Agota Kristof. Man kan också dra till med en rapp formulering i stil med att magisk realism i "Döden och våren" möter nygotisk skräck à la Shirley Jackson. Samtidigt är det en bok som glider undan den sortens klatschiga beskrivningar.