Att romandebutera vid 67 års ålder hör inte till vanligheterna. Men Magnus Uggla är också allt annat än vanlig. Den karismatiske rocksångaren, låtskrivaren, revyartisten, skådespelaren – och nu alltså även romanförfattaren – är ett svårbeskrivet energiknippe som med sitt spretiga hår har blivit ett fenomen.
Att allt i hans liv inte har varit succéer, och att han inte har det genuina självförtroende som han kanske verkar ha, framgår av den här boken, som enligt undertiteln är baserad på "en ganska sann historia". Huvudsakligen utspelar sig berättelsen 1978–1979, då Ugglas karriär verkar vara på väg att floppa. Efter en misslyckad turné konfronteras han av det stora bokningsbolaget Rock Buster med en skuld. I valet mellan att jobba av den genom att medverka i Melodifestivalen eller sjunga på en Ålandsbåt ställer han upp i tävlingen med låten "Johnny the rocker". Låten haussas på förhand, men onda omen saknas inte.
"Johnny the fucker" marknadsförs alltså som en roman, även om huvudpersonen har samma namn som bokens författare. Några av de övriga romanfigurerna, som Tomas Ledin och Pontus Platin, har inte heller fått några andra namn än sina egna. Ytterligare några är nödtorftigt förklädda – och föga smickrande – porträtt av musiker och branschfolk. Till exempel det av den ökände bondfångaren "Gert Svensson", en bonnig skivbolagsdirektör med dansband som specialitet.
Romanens Magnus Uggla framstår som en i grunden osäker och bekräftelsetörstande ung man som dock har ett jäkla mod. Ända sedan de tidiga åren har också verklighetens Uggla varit en orädd provokatör. "Varning på stan" fick 1970-talets feminister att plocka fram stridsyxan. "Fula gubbar" gick i stället hårt åt äldre, mer eller mindre kända män som försökte glömma sitt åldrande i unga flickfamnar.
Men är då "Johnny the fucker" en roman? Njae, ställs något slags krav på gestaltning är det tveksamt. Det mesta utsägs. Människor är kappvändare, lismare eller ärliga och pålitliga. Stilistiken blir också jämntjock. Oavsett om en scen handlar om ett framträdande, julfirande eller om hur det ser ut i Magnus Ugglas lya i Gamla stan, beskrivs den med samma detaljrikedom. Det gör berättelsen onödigt spretig.
Även dramaturgiskt finns – åtminstone vad det först verkar – ett stort problem. De flesta känner ju redan till att "Johnny the rocker", trots förhandshaussen, superfloppade och kom sist i Melodifestivalen. Ändå är läsningen underhållande, ibland till och med spännande. Författarens elakheter blir oftast roliga, hur ytliga och utseendefixerade de sedan än må vara.
Författaren Magnus Uggla har också ett ess i rockärmen. Han är en väletablerad kändis och många lär säkert läsa boken som en ren sanning, en smitväg in bakom annars låsta dörrar till skivbolag eller efterfester med branschhöjdare och artister som sällan är så trevliga som de vill verka utåt. Men det som driver mig vidare i läsningen är berättelsens förtjänster som tidsdokument. Boken är en träffande skildring av hur musikbranschen fungerade på 1970-talet (och till stora delar säkert fungerar än i dag). Unga människor med stora drömmar och bristande förmåga att sätta gränser utnyttjas cyniskt. De blir offer i ett spel där de aldrig är större än sin senaste låt, och där linjen mellan att vara inne och ute är lika minerad som gränsen i en krigszon.