Drama
Titel: Balladen om en vit ko
Visas på: Bio
I rollerna: Maryam Moghadam, Alireza Sani Far, Pouria Rahimi Sam
Regi: Maryam Moghadam, Behtash Sanaeeha
Speltid: 105 min
Betyg: 2
Trots begränsade resurser och statlig censur lyckades den iranska filmen under 1900-talets sista decennier utvecklas till en av de vitalaste och mest originella i världen. Regissörer som Abbas Kiarostami och Mohsen Makhmalbaf stod för en formmässig lekfullhet och experimentlusta som kom att bilda skola för en nationell stil som utforskade filmens uttrycksmedel. Trender kommer ju dock gärna i vågor, och på senare år tycks snarare ett slags konfliktorienterad socialrealism ha blivit nytt paradigm – sannolikt inspirerat av de internationella framgångarna för Asghar Farhadis relationsthriller "Nader och Simin – En separation" från 2011. "Balladen om en vit ko" följer i stort den nyare tendensen, här i formen av ett ödesdrama.
Ett år efter det att Minas man har avrättats för mord uppdagas det att han var oskyldig, och myndigheternas enda svar är att erbjuda ekonomisk kompensation till de efterlevande. I anslutning till detta får den förkrossade änkan besök av en främmande man, som uppger sig vara en gammal vän till maken. Denne Reza uppträder som en räddande ängel med praktiska lösningar på de flesta problem, men han tycks bära på ett mörker bakom den artiga fasaden. Är han verkligen den han utger sig för att vara?
Det märks att den gifta regissörsduon Maryam Moghadam och Behtash Sanaeeha (den förstnämnda spelar också huvudrollen) har velat göra en film med känslomässig tyngd, men de har begått det vanliga misstaget att förväxla seriositet med djupsinnighet. Det borde i teorin vara hjärtskärande att följa Minas omskakande upplevelser, och varje blick och replik tycks laddad med mening och patos. Men såväl den avskalade stilen som det ödesmättade skådespeleriet andas ett allvar som i längden blir enkelspårigt.
Filmens ton må eventuellt vara kongenial med huvudpersonens mörka belägenhet, men det krävs en hög grad av precision för att omvandla ett självpåtaget tungsinne till bra konst. I slutändan fastnar filmen i stället i en stumhet som genomsyrar hela produktionen, och som gör att man saknar humorn och lekfullheten från den iranska filmens storhetsperiod.