Dokumentär
Titel: Självporträtt
Premiär: 19 februari på bio och SF Anytime
Medverkande: Lene Marie Fossen
Regi: Espen Wallin, Katja Høgset, Margreth Olin
Speltid: 80 min
Betyg: 5
"Mina bilder väcker svåra känslor. Känslornas hela spektrum. Vi bär alla på en historia. Vi stannar upp, vi funderar, och vi börjar tänka. Då väller känslorna fram. Är det inte exakt vad vi vill att konst ska göra?" Den unga, självlärda, norska fotografen Lene Marie Fossen är generös med visdomarna i dokumentären om hennes liv. Inledningsvis känner jag viss olust, på samma sätt som när jag tog mod till mig och lyssnade på musikern och författaren Kristian Gidlund som dokumenterade slutskedet av sin obotliga magcancer. De två påminner om varandra, med en betydelsefull skillnad – Lene Marie önskar att hon också led av cancer och inte av den utskällda sjukdomen anorexi. Det krävs ett visst kurage för att ta sig an dessa testamenten från två unga, obotligt sjuka konstnärer, men den som vågar kommer inte att ångra sig.
"Självporträtt" är en unik dokumentär om smärta. Huvudpersonen förädlar och bearbetar såväl sina känslor som filmkonstverket genom att maniskt fotografera hur hon tynar bort och hur sorgen genomsyrar hennes uppgivna familjs vardag. Utöver sjukdomen och en utomjordisk talang besitter Lene Marie också talets gåva, och kombinationen av dessa tre gör filmen – all olust till trots – både oerhört stark och mycket sevärd.
Envetet, nästan ont-om-tid-desperat tvingar Lene Marie filmarna och alla runt omkring att förstå hennes syn på livet som hon "inte klarar av att leva". Hon leder oss in i de mörkaste och på samma gång ljusaste av själsliga rum, bortom sjukdomens isolering. Och man förstår henne. Lene Marie lyckas förmedla sin sanning, i flykten från behandlingarna, i de övergivna husen där hon fotograferar sin kropp. Och samtidigt som hon porträtterar sitt och andras mörker stöter hon bort sin hjälpvilliga omgivning och de skärrade föräldrarna som drömmer mardrömmar om hennes begravning. Så växer detta konstnärsporträtt till att bli både djupt komplext och bottenlöst tragiskt.
Lene Marie Fossen fick aldrig uppleva sitt självporträtts segertåg över världen. När hon innan sin bortgång såg den färdiga filmen bestämde hon tillsammans med föräldrarna att den absolut skulle visas, vilket har skänkt dokumentärfilmskonsten en mäktig sorgesång över en slocknande stjärna.