Poesi

Elisabeth Berchtold

Modersmyter

Norstedts

"Det finns tusen sätt att uppleva en graviditet"; "Skriv dig: din kropp måste göra sig hörd". Så skriver den franska poeten och filosofen Hélène Cixous i den klassiska essän "Medusas skratt". Som för att svara på vad Cixous skriver – och befästa moderskapets virvlande väv av disparata berättelser – står titeln på Elisabeth Berchtolds nya diktsamling i plural.

Snabbt konstateras att kliniska termer från förlossningsavdelningen inte kan bidra med mycket för att skildra det existentiella skeendet hos den blivande modern. I den obeskrivbara begynnelsen får i stället "gudinnorna" ta vid och tala i vackra textrader som pekar bortom språket mot ett slags urtid i femininum – en tid reducerad till biologisk instinkt, täta skogar och moderdjurs kuttrande läten. Berchtold fortsätter att undersöka den "kvinnliga skriften", den här gången genom att ta sig an moderskapets mytologi och vardag. Det blir mycket slem och onda blommor när "mammalivets smutsgrå monotoni" ska skrivas fram. Boken får dock en dynamisk form med hjälp av speglande temakabinett, där gudinnor och fyra generationers mödrar och döttrar varvas för att gestalta poetens/moderns blick på livets/barnets skörhet. 

Ibland upplöser Berchtold gränserna mellan textens olika rum – och det får mig att stanna till och förundras. En stimulerande osäkerhet uppstår då kring frågan om vad som är myt och vilka som egentligen är diktens gudinnor.