Sci-fi/Action

Titel: Moonfall

Visas på: Bio

I rollerna: Halle Berry, Patrick Wilson, John Bradley

Regi: Roland Emmerich

Speltid: 130 min

Betyg: 1

Ta alla rymdactionfilmer som du kan komma på från "Mördartomaterna anfaller" och framåt, däribland samtliga generationer av "Star wars"-filmer, samt valfri rulle med rymden som spelplats och tänk dig ett gäng scener ur dem, slarvigt hoptråcklade och uppfixade med modern digital teknik – och du har "Moonfall". Det är bara att pricka av samtliga schabloner som rymdfilmsgenren rymmer: en udda sammansatt besättning som ska rädda världen, sentimentala familjeband, maktfullkomliga företrädare för staten som bara förvärrar läget, ett svårbemästrat monster och hjältar som går sina egna vägar.

Kanske har regissören Roland Emmerich (som 1996 gjorde den underhållande filmen "Independence day") låtit sig inspireras av Georges Méliès film "Resan till månen" från 1902? Även i "Moonfall" har månen huvudrollen. Den har på grund av något okänt i sitt inre halkat ur sin omloppsbana och hotar jorden och dess innevånare. Inledningsvis med gravitationsruckningar och översvämningar. Men värre väntar.

"Megastrukturexperten" KC (John Bradley) försöker förgäves larma Nasa när han har räknat ut vad som håller på att ske. När läget blir uppenbart kämpar tillförordnade Nasa-chefen (Halle Berry) för att få till en räddningsexpedition. Tillsammans med en tidigare astronautkollega (Patrick Wilson) och nämnde KC ger hon sig i väg mot månens mystiska hål och krafter.

"Moonfall" är bräddfylld med kvasivetenskap och floskler. Det enda som lättar upp är det hissnande visuella mötet med världsrymden. Samt tanken på att allt som går sönder och exploderar på vita duken förmodligen bara gör det digitalt och att det därför inte blir så mycket skräp efter inspelningen.

Vinterns stora rymdfilm "Don't look up" (kan ses på Netflix) har en piggare kärna av satir och dess hot från rymden kan betraktas som en allegori över miljöhotet. I "Moonfall" går det inte att spåra mycket av sådant. Alla fordonsjakter, vare sig det är med bilar eller rymdfarkoster, stannar vid att vara enbart fartfyllda och blir tjatiga. Skrotet som blir är bara skrot. Kanske att någon som aldrig har mött genren på bioduken förut kan ha behållning av denna trötta sci-fi-action. Vi övriga kan gott spara biljettpengarna till bättre filmer.