Action/Thriller
Titel: Wrath of man
Premiär: 30 juni på bio
I rollerna: Jason Statham, Holt McCallany, Josh Hartnett
Regi: Guy Ritchie
Speltid: 119 min
Betyg: 3
Snyggare reklam för manlig PTSD går inte att hitta på bio just nu. Ett gäng före detta soldater, som fått underbetalda lågstatusjobb när de återvänt till det civila livet i Los Angeles, börjar råna värdetransporter. "Jag gillar pengar, men jag älskar ett uppdrag", säger en av dem, och det är all förklaring som behövs. Den som har skadats av krigets helvete söker sig gärna tillbaka till elden – det är inget okänt fenomen.
Rånargänget möter väktaren Patrick Hill (Jason Statham), som bär på sitt eget trauma. Under ett rån blev hans son mördad. Nu kör han pengatransporter med ett hemligt syfte: han är ute efter hämnd.
Allt handlar om vem av männen som bäst kan fokusera sina trauman, sin aggressivitet och sin känslokyla – för att sedan kunna utdela det hårdaste, dödande slaget. Många scener visar vad som händer när två sorters tuffhet kolliderar. Den ena sorten, som man kan kalla social tuffhet, går ut på att spela macho, ta plats, skryta, trycka ned andra. Sådana män är beroende av social bekräftelse. Den andra sorten, asocial tuffhet, kan enklast beskrivas så här: jag skiter i hur tuff du tror att jag är, men om du står i vägen skjuter jag huvudet av dig utan att blinka.
Fördelen med filmer som "Wrath of man" är att de erkänner att aggressivitet finns, men de tolererar den bara som självstympning. Hårdast vinner – men vem är hårdast? Den som inte har några känslor. Alltså måste du först misshandla bort ditt eget känsloliv innan du, som en bonus, kan misshandla andra män – det är vad populärkulturens ständiga uppfostran går ut på.
Vem som vinner på slutet har ni redan förstått. Den spänning som ”Wrath of man" har att erbjuda handlar om vem Patrick Hill egentligen är. Kriminella är rädda för hans ansikte. Det är knappt att han klarar skjutbaneprovet efter att han blivit anställd, men när hans värdetransport blir överfallen skjuter han samtliga sex rånare lika lätt som när man slår ihjäl myggor. Eller lättare – med tanke på allt som sägs om minskande insektspopulationer har jag börjat undra om jag inte borde bjuda nästa ensamma mygga på en blodsdroppe. Filmblod kan de tyvärr inte leva på, hur generös regissören Guy Ritchie än är.
