Roman

Lars Andersson

Nu

Bokförlaget Polaris

Det har varit ett år av leda och väntan. Inte ett svart år (i vår del av världen finns inga svarta år) – utan ett grått, då man har tvingats hålla till godo med det som återstår efter att livets yttre skal har fallit bort. Inte undra på då att Lars Anderssons nya roman "Nu", som utspelar sig under fjolårets sommar, kretsar kring en man som nästan uteslutande rör sig i sitt eget hem.

Universitetsläraren Sten Wadh går omkring bland travar av böcker i ett hus som han har ärvt av farbror Hasse, han undervisar på distans, mejlväxlar med en student vid namn Nu Bergendahl och överväger att sätta i gång med en litteraturteoretisk studie över fiskekataloger från Svängsta-företaget ABU.

Dagarna går. Landskapet antar landskapsliknande proportioner. Sidantalet växer.
 

Om Lars Andersson varit en författare av dystopier hade "Nu" kunnat bli en underbar dystopi. Ett slags studium av den sista humanistens borttynande i resterna av en bortglömd civilisation. Men förutom att berättelsen anspelar på Cormac McCarthys roman "Vägen" finns inga ansatser som leder bort från tanken att det Andersson egentligen vill göra är att söka sig runt i samtiden med en lykta, likt den grekiske filosofen Diogenes, och lysa i ansiktet på den tid som har gjort honom till främling.

Sten Wadh är inte den sista människan, men han är heller inte den första: han är i mittens tragedi, medelmåttans mardröm, han står med sina tankar om fiskeutrustning och kyrkopolitik inför icke-existensens bråddjup. En oförarglig typ på det hela taget, inte bitter, men bittrande. Arketypen för alla släktingar som vare sig kan eller önskar ge sig i kast med det nya. Det är underligt med internet, videosamtal, rymdfilmer och tatueringar – inte skrämmande, bara underligt och bökigt. Mejlen passar honom bättre och får boken att gränsa till brevroman, med Nu som utloppet för de tankar som i en annan epok hade tagit form som inre monolog.

När Lars Andersson är som bäst går hans språk samman med de marker han beträder, som i de mytiska-historiska romanerna "Salome Alexandra" (2017) och "Pestkungens legend" (1988). "Nu" är betydligt svalare. Det är en bok som vill växa till sin egen värld i det slutna rummet – men läsarna ser den i stället krympa, skrumpna ihop. Den får mig att längta till den uppslagna dörr som måste följa på det som är nu.