Om man vistas i Israel ett tag och tar sig tid att möta och lyssna till människor förbyts snart den klaustrofobiska känslan av ett inträngt land till en upplevelse av att möta hela världen – och all världens historia.
Hit på denna smala landremsa vid östra Medelhavet har människor burit med sig livsöden från jordens alla hörn, planterat dem och sökt integrera sina erfarenheter till en gemensam berättelse. Ett till synes hopplöst företag.
Författaren David Grossman kliver rakt in i denna brokiga mosaik med sin nya roman. Det är en berättelse om tre generationers kvinnor: Vera, Nina och Gili, samt deras män som omtumlade agerar i biroller.
I centrum står Vera. Hon är en kraftfull 90-åring som aldrig riktigt funnit sin plats i landet efter det att hon emigrerat till Israel från Jugoslavien med sin dotter Nina i början på 1960-talet. I Jugoslavien har hon lämnat sin man Milos i jorden – ett offer för Titos paranoida sökande efter folkfiender. I Israel gifter hon sig med Tuvia och det är här hon intar en obestridlig tron som matriark för nya släktled, men alltid med en hebreiska som skorrar på serbokroatiska.
Vera, Nina och Gili är som bibelns Abraham, Isak och Jakob. "Med mig leker livet" är modern berättelse om människors flykt, förtvivlan och storhet. En sällsam berättelse som bygger på verkliga händelser och en sann historia.
Allt leder till en resa bakåt i tiden. De tre kvinnorna beslutar sig för att återvända till Veras hemtrakter i det som nu är Kroatien. Och framför allt till fängelseön Goli Otok där Vera var internerad i flera år som misstänkt Stalinkollaboratör. Detta återvändande väcker också en moraliskt laddad fråga. Hade Vera kunnat undvika sin fångenskap för att i stället leva med och skydda sin dotter? Vad har Veras val inneburit för Nina, vars liv har varit, är och kommer att förbli i spillror på ett så tragiskt sätt? Nina är som den bortglömde och lite undanträngde bibliske Isak: "En höna med avhugget huvud som fortsätter att springa genom hela livet utan att förstå vad som har hänt henne." På något sätt är Veras storhet också skuld till dotterns utsatthet. Att stå upp för sina principer har ett pris som vi inte alltid räknar med.
Romanens titel får mig att tänka på Mikis Theodorakis sång "Brevet" – den där ironiska hälsningen från diktaturens interneringsläger. Ett slags förnekande och överslätande som också är en trotsig och nästan dumdristig överlevnadsstrategi. Berättelsen om Veras fångenskap är djupt gripande. Kommendanten använder hennes kropp för att skydda en planta mot solen – på en ön där det nästan bara finns sten. Plantan blir samtidigt Veras eget hopp och en metafor för livet, samtidigt som det förstärker frågan varför hon inte valde att skydda sin dotter. Resan till Kroatien får en dramatisk upplösning då de tre kvinnorna i en storm lämnas ensamma på den nu övergivna fängelseön.
På ett sätt som är typiskt för David Grossman låter han de stora moraliska frågorna ta plats i människors livsberättelse med skoningslös uppriktighet – men också med trösterik försoning. Historien har något att uppdaga och avslöja. Men det är också samma historia som kan läka och skapa nytt livsmod. Jag vet ingen annan än Grossman som kan gestalta detta med ett så levande språk, vilket gör honom till en av världens mest storslagna berättare.