Drama

Titel: Benedetta

Visas på: Bio

I rollerna: Virginie Efira, Charlotte Rampling, Daphne Patakia

Regi: Paul Verhoeven

Speltid: 131 min

Betyg: 3

När den nederländske filmskaparen och provokatören Paul Verhoeven gör en film om ett nunnekloster på 1600-talet används en Maria-statyett som dildo. För att vara Verhoeven är det snudd på förutsägbart – filmskaparen har gjort sig känd för att töja på gränserna med sina sexskildringar. Men i själva verket är "Benedetta" en förhållandevis tam film, för att komma från Verhoeven.

Filmen bygger på verkliga dokumentationer – några av de äldsta – av lesbiskt sex, och handlar om nunnan Benedetta som inleder en relation med den yngre nunnan Bartolomea. Benedetta har ett särskilt band till Jesus och kommunicerar med honom i olika visioner. Men vem förblir hon trogen när Jesus ord går i klinch med klostrets lära, och vad säger hennes egen röst?

Provocerad av Benedettas höga status utbrister en av nunnorna: "Vem bestämmer vad som är Guds vilja?" Och den meningen ringar in filmens grundkonflikt. Kyrkan, klostrets abbedissa och nunnan som får uppenbarelser slåss om tolkningsföreträde. Eftersom det gäller att inte tveka när ett mirakel uppenbarar sig blir gränserna snabbt skarpa mellan de som erkänner och de som förnekar, och nåde den som står på fel sida. Det är som upplagt för en kittlande maktkamp.

Paul Verhoeven intresserar sig för ett historiskt sammanhang med en skoningslös hierarki där maktfullkomlighet anses vara en synd. Denna intressanta ambivalens skänker djup åt Benedetta som rollfigur, och en del av tjusningen med filmen är att hennes motiv och egentliga övertygelse höljs i dunklet och skapar en osäkerhet kring händelseutvecklingen. Däremot vacklar filmen på manusnivå. Bartolomea skrivs in på ett osmidigt sätt och hennes funktion i berättelsen blir övertydlig.

Dessutom lämnas Benedettas tvetydighet som person därhän i sexscenerna, vilket gör att de kan upplevas som effektsökande. Trots att man förstår att kvinnornas lust överordnas allt annat i stundens hetta, så ges inget sken av moralisk dragkamp eller konsekvensanalys efteråt. Det ger ett motsägelsefullt intryck, eftersom denna dragkamp tidigare i filmen har varit så bärande. Man kan förmoda att det är Verhoevens avsikt att sparka patriarkatet i skrevet med sin egensinniga kvinnoskildring, men den hade vunnit på ett tätare karaktärsbygge.