Han behöver inget våld och ingen stor dramatik för att inleda sin berättelse, bara en arg kvinna som ska överlämna ett brev en regnig dag, samt en excentrisk besökare i en bokhandel. Jag får min pdf från förlaget och öppnar den för att kolla att den är felfri; innan jag kan släppa taget har jag läst 50 sidor.
Men spänningen ligger inte i spionintrigen – som för övrigt inte kommer in i handlingen förrän efter en tredjedel av boken. Den ligger i personporträtten och iakttagelseförmågan. "Silverview" är skriven av en författare som inte lever i det förflutna, som girigt suger i sig intryck av människor och miljöer.
John le Carré har även en särskild blick för ironiskt avvikande detaljer. Nato-basens sandsäcksvärn, "som av någon outgrundlig anledning var behängt med pappersgirlanger". Den erfarne underrättelsechefen som får höra ordet "täckhistoria" från en person långt under honom i hierarkin, och reagerar "som om täckhistoria var ett nytt begrepp för honom, och ett ganska roligt sådant dessutom".
Kvinnan letar efter rätt adress på en Londongata där husen är så förnäma att många saknar nummer. Den excentriske besökaren kallar sig Edward Avon, och framstår som en nästintill perfekt kopia av en välformulerad engelsman, men han är född i Polen under ett annat namn. Bokhandeln är nyöppnad och drivs av Julian Lawndsley. Är Edward en alkoholiserad särling, på samma gång ursäktande och påträngande, eller kanske den vän som den rotlöse Julian just nu behöver? Han är ingetdera. Han är en manipulatör. Snart kommer Julian att fråga sig hur många versioner av Edward det finns.
Parallellt med huvudpersonen Julian får vi följa Stewart Proctor, en person av det slag som aldrig skulle beskriva sig själv som mäktig eller överklass, hur många jurister, spioner och redaktörer som än ingår i familjen. Proctor ska utreda en säkerhetsläcka. Trådarna löper vidare till Bosnienkrigets och Mellanösterns trauman. Mot slutet behövs bara några penndrag för att läsaren ska ana hur det hänger ihop.
Här finns inga överdrifter – det är så man känner igen en säker författare. Proctor använder ingen avancerad teknologi när han kommunicerar med sina chefer. Han tar pendeltåget: "I likhet med andra passagerare i vagnen satt han och läste sms på mobilen. Alla var i klartext."
Det är förvånande att en nära 90-årig författares sista roman är så lätt, snabb, effektiv och närvarande. John le Carré arbetade med "Silverview" omkring 2013; efter hans död 2020 färdigställdes manuset av hans son, som själv är författare under pseudonymen Nick Harkaway. Det fanns inte mycket som behövde göras, förklarar Harkaway i sitt efterord.
John le Carrés sensmoral är så välkänd att den vid det här laget bara behöver antydas med fjäderlätt hand. Vad kunde vara mer mänskligt än att berätta för sina vänner vart man ska när man går ut, säger Proctor, och Edwards dotter Lily, uppväxt i en underrättelsefamilj, reagerar genast: "Skulle det vara mänskligt? För oss?" Underförstått: det var länge sedan vi slutade vara mänskliga.
De nederlag som författaren avslutar sina romaner med bjuder samtidigt på en försoning, om man lyssnar noga. Han skildrar en bransch där man enbart kan bevara ett sista okorrumperat hörn av sin själ genom att erkänna hur korrupt hela ens yrkesliv har varit. Bara en skurk tror att han är en segrare. Det gäller inte bara spioner, men hos dem syns det särskilt tydligt.