Roman
Matias Faldbakken
Vi är fem
Övers. Ninni Holmqvist
Albert Bonniers förlag
Efter att ha sträckläst den norske författaren Matias Faldbakkens sjätte roman "Vi är fem" är jag minst sagt omtumlad. Vad var det jag precis läste? Och hur beskriver man egentligen denna ovanliga blandning av vardagsrealism parad med science fiction och myter, som är berättad i en besynnerlig folksageton med inslag av rätt grovkornig humor, och med en sprudlande språklig lekfullhet som nästan tar andan ur en?
Men låt oss ta det hela från början. För det var en gång en man, Tormod Blystad, en reslig karl, som bodde i den lilla byn Råset, några timmar utanför den norska huvudstaden Oslo. Han bodde där i sitt egenhändigt byggda hus med sin fru Siv och deras två barn, den korkade sonen Alf, och den vackra dottern Helena som inte bara var flink i fingrarna utan även skarp som en syl.
Allt tycks vara frid och fröjd i den lilla familjen, om det inte vore för den skavande längtan efter en femte familjemedlem. Efter två jobbiga förlossningar vägrar dock Siv, så resten av familjen övergår till att tjata till sig en hund, vilket slutligen lyckas. Och allt flyter åter harmoniskt i familjen tills hunden en dag är borta.
Familjen är fullständigt förkrossad, förutom Siv, som oberört zappar vidare i den nedsuttna soffan. Men som man brukar säga, nöden är uppfinningarnas moder, och Tormod fyller snart ett stycke lera med sin saknad. Ömt vårdar och göder Tormod lerklumpen med allt från wi-fi till amfetamin. Så får leran plötsligt liv som den klumpigaste av Frankensteinar – och familjen är åter en familj om fem.
Lugnet sänker sig över familjen Blystad. Men bara för en tid, för klumpen är lika diabolisk som romanen själv. Snart spårar, eller snarare kukar, berättelsen ur, som Matias Faldbakken nog själv skulle ha kallat det. Och allt är åter ett gungfly, symboliskt, som livet och inte minst Tormods och Sivs tragiska äktenskap.
Men tragisk är det sista man kan kalla denna säregna skröna, för det är som om Faldbakken skrattar där bakom orden. Högljutt och ohämmat. Jag är föga förvånad över att han, med sin helt unika berättarröst, har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och därtill även har belönats med det norska kritikerpriset och radions romanpris. Den här romanen är, kort sagt, en sjuhelvetes litterär brakfest.
