Kriminaldrama

Titel: Döden på Nilen

Visas på: Bio

I rollerna: Gal Gadot, Armie Hammer, Russell Brand

Regi: Kenneth Branagh

Speltid: 126 min

Betyg: 3

Anklagelser om sexuella övergrepp mot Armie Hammer har tillsammans med pandemin skjutit upp premiären av "Döden på Nilen". Men efter ett drygt års väntan var det uppenbarligen dags att rulla ut filmen trots alla kontroverser. Anklagelserna blev snabbt en visklek om påstådda textmeddelanden om kannibalism. Hammer har nekat till brott och checkade in på rehab i skandalernas kölvatten. Men han har hoppat av kommande projekt och har ersatts med andra skådespelare i planerade storfilmer.

Kan det här kan vara sista gången som publiken får se "Call me by your name"-stjärnan på vita duken?

Det skapar kanske blandade känslor, men Armie Hammer är tveklöst en av höjdpunkterna i "Döden på Nilen". Han är utmärkt som Simon Doyle, den slemmige brudgummen som gifter sig rikt.

Filmen är ännu en Agatha Christie-remake om den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot. Den brittiske regissören Kenneth Branagh som gjorde remaken "Mordet på Orientexpressen" (2017) återvänder i både regi och huvudroll, och levererar i mångt och mycket mer av samma vara. Ibland lite väl mycket.

"Döden på Nilen" utspelar sig år 1937 i Egypten, där Poirot "råkar" vara på semester när han dras in i en mordhärva på en lyxig flodbåt efter ett påkostat överklassbröllop. I trogen Christie-anda presenteras ett antal misstänkta, som alla verkar ha sina egna motiv.

Bröllopet mellan hertiginnan Linnet Ridge (Gal Gadot) och hennes fattigare fästman Simon Doyle (Hammer) är en katastrof. Doyles svartsjuka ex Jacqueline (Emma Mackey) har följt efter brudparet. Men även hertiginnans ex, läkaren Ludwig (komikern Russell Brand i en nedtonad roll) har dykt upp. Som om detta inte vore nog cirklar vänner, familj och tjänstefolk runt paret som gamar med dolda agendor. Även Poirot har något i kikaren som inte är helt moraliskt försvarbart.

"Döden på Nilen" är mossig men funkar utan gnissel. Ensemblen gör absolut ett bra jobb med det matinédoftande manuset, men det är svårt att inte tappa tålamodet. Är det här verkligen en film? Eller en mer påkostad brittisk tv-deckare? För den som inte är ett superfan av Agatha Christie hade materialet behövt en större omstöpning. Och kanske en regissör med mindre respekt för originaltexten.