Självbiografi

Stina Ekblad

Här brusar strömmen förbi

Weyler förlag

I sin självbiografi berättar Stina Ekblad om den lilla ungen Stina som gick i lagårdslukten hemma i byn Solf i finska Österbotten och tidigt visste att hon skulle ut i stora världen och bli sedd. Barndomens djupaste mörker var för Ekblad – som för många av den tidens ungar – skoltandläkaren. Tandläkaren talade finska och inte förrän Ekblad som vuxen mötte skådespelaren och regissören Birgitta Ulfsson kunde hon skaka av sig olusten inför det finska språket. Nu ställer hon frågorna: Varför följde aldrig någon vuxen med barnen? Och varför fick ungarna inte bedövning? Ja, varför?

Omsusad av Jantelagens "Tror du att du är nåt?" tvekade den unga Stina inte om svaret: "Ja, det tror jag." Men Ekblad lider samtidigt av den "österbottniska blandningen av självöverskattning och mindervärdeskomplex". Inte undra på då att en gammal elakhet i pressen ekar genom boken. Juldagen 1999 utsåg en tidning Ekblad och ett antal andra till årets mest överskattade svenskar. Det skedde med en formulering så elak att den har hakat sig fast i årtionden.

Stina Ekblad tänkte bli författare men blev skådespelare. Dramaten i Stockholm blev en av hennes framtida arbetsplatser. Hemma i kök och lagård gick hennes mamma och var rasande och skrek åt den tystlåtne pappan och hade ingenstans att göra av sin begåvning. Men när Stina började scenskola långt borta på teatern i Odense i Danmark började mamman spela amatörteater som satkäring hemma i byn. Och både Stinas lillasyster och brorsdotter blev skådespelare. 

När Ekblad berättar om flickan från Solf som blev tonåring, kvinna, mamma och gumma är det teatern mer än privatlivet som hon skriver om. De klassiska dramerna utnämner hon till sitt universitet. "Jag var tidigt inställd på tragedi", skriver hon. Och då menar hon berättelser om död och sorg. Det var den "stora underbara mänskliga bottensorgen" som hon borrade efter i sällskap med dikter av poeter som Dan Andersson, Edith Södergran, Karin Boye och flera andra.

"Här brusar strömmen förbi" är uppbyggd kring dikter – ett fyndigt sätt att berätta om sitt liv. Att poesin har varit en bärande kraft för Stina Ekblad genom livet såväl som karriären är uppenbart. Hennes uppfattning är att den som läser en dikt äger den och har rätt till en egen och högst personlig tolkning – oavsett författarens intentioner.