Det vimlar inte av författare som har nominerats till Augustpriset i både den skönlitterära- och den facklitterära kategorin. Men Sven Olov Karlsson nominerades 2013 för romanen "Porslinsfasaderna" och 2017 för fackboken "Brandvakten". Böckerna utspelade sig i båda fallen långt från storstadsregionerna. Det gör även till stora delar nya boken "Årsboken".
Titeln anspelar på allmogens almanackor. De var ett slags dagböcker som ofta fylldes med jordnära minnesanteckningar, inte sällan förbundna med jordbruket. Hur mycket det regnat en dag eller om torkan fortsatt, om det varit varmt, kallt eller blåsigt, om flyttfåglarna anlänt eller gett sig av. Anteckningarna ska inte misstas för kuriosa. Vikten av att minnas kunde förmodligen handla om letande efter viktiga mönster. Det gällde att vara förberedd och att ana fara innan det var för sent.
Det är lätt att misstänka att Karlsson har ett liknande ärende. Novellerna är tolv till antalet och indelade efter årets månader. Inte sällan berör de minnet med sin nyckfullhet och sakta – eller snabbt – bleknande karaktär.
Sven Olov Karlsson har en förmåga som är nödvändig för den som vill lyckas som novellförfattare. Ofta fångar han läsaren redan i inledningen och ser sedan till att inte släppa taget. Det handlar om en förmåga till koncentration men också om närvaro och dramaturgisk nerv, även om det som sker inte sällan skildras i efterhand då minnet blir avgörande.
Den första berättelsen tar sin början på nyårsnatten då raketerna fortfarande sprakar över himlen. Den kvinnliga huvudpersonen – en av de allt fler hemlösa som befolkar våra städers gator utan att längre väcka någon större uppmärksamhet – vaknar upp och minns vagt hur en bekant förgripit sig på henne i källaren där de har tillbringat kvällen. Medan de välbärgade stadsborna firar med champagne och fyrverkerier bearbetar hon det traumatiska som har hänt.
Att Karlsson vill skildra vår tid med all dess klyftor och motsättningar anas kanske redan här. Samlingen blir ett mörkt potpurri över de senaste årens händelser och utveckling. Här finns terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, konspirationsteorier och kamouflerade påverkanskampanjer, de växande vårdköerna, vädret som inte längre vill hålla sig inom någorlunda måttfulla gränser. Antingen regnar det för mycket eller inte alls. Torkan hotar både jordbruk och skogar.
Stad och land tycks inte längre förstå varandra. Politiken har flyttat innanför Stockholms tullar och erbjuder landsbygden en allt snålare service. Då den nyseparerade Alfons åker till sommarhuset med barnen går strömmen. Dessutom slocknar gatlyktorna på vägen utanför – och de ska inte tändas igen. Bara samhällen med minst tvåhundra innevånare har rätt till gatubelysning. Utan att förstå att hans bekymmer kommer återberättas som anekdoter och skvaller öppnar han sig för en elektriker från trakten. Han anar inte att mannen redan vet en hel del om både huset och Alfons före detta flickvän.
Samtal och skeenden avlyssnas samlingen igenom med känsligt öra, registreras med skarp författarblick. Ändå saknar jag de riktigt ömma punkterna där berättelserna förmår bränna till på allvar.
Bäst är Karlsson onekligen när han skildrar landsbygdens stämningsfulla miljöer: "I myggfönstret prasslade vårtbjörkens löv. Bortom det sjöd forsen." Jag kan höra det. Jag kan se det.