"Lesbiska ligan" har ett olyckligt drag av pilsnerfilm

Kärlek, åtrå och svartsjuka i 1940-talets Stockholm – ändå saknar "Lesbiska ligan" passion.

"Lesbiska ligan" är den andra boken i Mian Lodalens historiska romansvit om samkönad kärlek i Stockholm under 1900-talet.

"Lesbiska ligan" är den andra boken i Mian Lodalens historiska romansvit om samkönad kärlek i Stockholm under 1900-talet.

Foto: Elisabeth Ohlson

Recension2021-10-30 06:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Roman

Mian Lodalen

Lesbiska ligan – En sann kriminalhistoria

Romanus & Selling

År 1943, när homosexualitet ännu var brottsligt, dömdes fem kvinnor för att ha bedrivit "otukt som mot naturen är". Kring denna händelse, som snabbt blev en riksnyhet, spinner Mian Lodalen en angelägen historia som dock rent stilistiskt lämnar en del att önska. Två kvinnor, "manskvinnan" Eva och den unga Gunvor konkurrerar om en tredje; Margit, som är sjuk i tbc. Växelvis ur Evas och Margits perspektiv skildras förälskelsen, åtrån, svartsjukan och intrigerna – och slutligen avslöjandet. Att läsa om det sätt på vilket de sedan förhörs av snasklystna poliser och tvingas löpa gatlopp i pressen ger läsaren kalla kårar.

I romanen "Ett lyckligare år" (2021) skildrade Jonas Gardell de homosexuella männens historia i Sverige. Lodalen å sin sida berättar de lesbiska kvinnornas i sin pågående romansvit, som inleddes med "Lisa och Lilly" (2020). Jämförelsen med Gardell utfaller dock till Lodalens nackdel. Också hon skildrar en skamlig period av vår historia, med stora känslor och med botten i historiska personer. Ett visst patos har hon förvisso – samtidigt saknar jag Gardells glödande passion för sitt ämne.

Relationerna kvinnorna emellan präglas i "Lesbiska ligan" lite för mycket av spel och beräkning. Och varför förefaller språket, i synnerhet i dialogerna, så ofta som hämtat ur en pilsnerfilm? Stort plus dock för fina miljöskildringar från krigstidens Stockholm, och för gestaltningen av arbetarkvinnors villkor.