Det återkommer i alla recensioner och intervjuer – George Saunders skriver roligt. Åtminstone upprepas det ständigt i författarens hemland USA. I Sverige noterar man förstås det roliga, men man tar hellre fasta på det sorgliga i hans berättelser. Inte så att man i USA inte ser det tragiska, men det är det roliga man lyfter fram, det dråpliga och burleska. Själv är jag tvehågsen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, som det heter.
Ska man skratta eller gråta åt änklingen, som för att hålla liv i sitt blödande virtuell verklighet-företag tömmer sig själv på alla minnen, inklusive hågkomsterna av sin döda, högt älskade hustru Elizabeth. Skratta eller gråta åt den på-jobbet-mobbade tvättbjörnsutrotaren Jeffrey, som när han har råkat ha ihjäl sin skitstövel till chef skriver ett avskedsbrev signerat chefen där det står att Jeffrey ska få ta över firman – en bluff som genast avslöjas.
"Pastoralia och andra noveller" samlar ett urval av George Saunders noveller, plockade ur fyra olika samlingar. Nackdelen är att man går miste om den helhet som de en gång var en del av, fördelen är att man kan få syn på teman i författarskapet. Till exempel usla och förnedrande arbeten, som uthärdas för att betala det som måste betalas – sjukhusräkningar, huslån, hyra. Samt hur människor gång på gång, tvingade eller frivilligt, återupplever den värsta dagen i sina liv.
I novellen "Comcom", liksom flera av Saunders noveller en sci-fi-berättelse, får huvudpersonen höra av en kollega att det han gillar med honom är att han "är en kille som förstår att livet kan trassla till sig". Det är något som förenar Saunders huvudpersoner, deras liv har trasslat till sig, eller håller på att göra det. Desperationen stiger och olyckorna hopar sig. Några förhoppningar om att reda ut alltsamman finns inte, de kan bara hoppas på att livet inte ska trassla till sig ännu mer.
Niclas Nilssons översättningar är svenska dubbelgångare till originalen. Han missar inget av Saunders ibland rätt vågade språksprång, eller de komiska poängerna, som alltid riskerar att försvinna i en översättning. Han gör ett lika bra jobb med novellerna som med Saunders roman "Lincoln i bardo" – ett mästerverk att se fram emot för den som gillar novellerna.
Ett problem med den realistiska fiktionen, vars stämma nu växer sig starkare i samtidslitteraturen, är att känslorna och romanfigurerna ofta känns fullständigt overkliga, hur nära en verklighet själva berättelsen än försöker lägga sig. Hos George Saunders är det tvärtom. Han skapar ett helknäppt USA där spöken hör till vardagen och gängse lagar är satta ur spel, men känslorna och människorna är helt igenom tvättäkta. Svävande över dessa människor kan man föreställa sig en deprimerad gud, en som hör skapelsens olycksbarn uppgivet mumla "min gud, min gud, varför blev mitt liv ett skitliv". Gud tar en titt, drar en suck och vänder sedan bort blicken, oförmögen eller ovillig att ingripa.
Ska man skratta eller gråta? Jag vet fortfarande inte, men jag vet att Saunders noveller visar upp varje människas personliga helvete, det som döljer sig bakom det väntade, artiga svaret "bra" på vännernas och kollegornas ständiga fråga "hur är läget?". Saunders är som ett slags cirkusdirektör som ber läsaren om största möjliga empati för manegens nötta clowner, som väl alla liknar oss.