Drama
Titel: Delete me
Premiär: 7 mars på Viaplay
I rollerna: Amalia Holm, Thea Sofie Loch Næs, Happy Jankell
Regi: Marie Kristiansen
Antal avsnitt: 7
Betyg: 4
Det är rysligt obehagligt och onekligen väldigt smart att basera en ungdomsserie på något så ångestframkallande som Norges omättliga finansiella tillgångar, konstsim och online-utpressning. Med dessa tre ingredienser blir det extrema i att vara tonåring år 2021 – vilket redan implicerar ett totalt inre kaos – nästan outhärdligt skrämmande.
Tonåringarna Marit och Marion (Amalia Holm och Thea Sofie Loch Næss) är bästa vänner och delar russebussrus, skolvardag och konstsim, med det gemensamma målet att efter studenten bli scoutade av Miami Synchronized Swim Club. Det råder ingen brist på självförtroende men livet kommer emellan vännerna och drömmen, och i en digital era kostar misstag som att bli kär i fel "gutt" så mycket mer än att bli utpekad i skolkorridoren några dagar.
Det gripande och trovärdiga manuset till "Delete me" är likt sitt norska seriesyskon "Skam" (2015–2017) baserat på otaliga intervjuer med ungdomar vars upplevelser liknar huvudpersonernas. Såsom att en intim video inspelad på en urspårad fest sprids olovligt vind för våg, hamnar på porrsajter över hela världen, blir omöjlig att ta bort, orsakar oändliga trakasserier och förstör offrens liv och framtid på en helt ny nivå.
Berättarmässigt är Marie Kristiansens skapelse ett slags tonårsserievariant av Christopher Nolans baklängesteknik. Förutom att vara rafflande lyckas serien också med att återge ett ungt psykes tankegångar utan att trilla i moraliserandets fallgropar. Att Marits och Marions kriser dessutom skildras med hjälp av skakiga mobil- och kroppskameror gör att den välbekanta känslan av ensamhet och utsatthet, som aldrig är så stor som när man är 18 år, kryper alldeles inpå skinnet.
"Delete me" framstår efter sju nerviga avsnitt som en väldigt nyttig, men stundtals väl mörk, "videregående skolekurs" i mekanismerna bakom tonåringars övergrepp på nätet. Seriens alltför mörka mörker är vuxenvärldens fullständiga svek. Förblindade av grupptryck, statussjuka och drogen MDMA upplever ungdomarna den som okunnig, frånvarande och oförstående, och det hade behövts en gnutta ljus. Att den enda som erbjuder vettig hjälp är den själv väldigt utsatta unga hacktivisten Fanny (Happy Jankell), lämnar en alltför tragisk eftersmak.