I ett förflutet ögonblicks framtid inleds berättelsen om flickan Caesaria, likt en Marguerite Duras-roman där tillstånden är fastslagna och möjligheten till förändring redan är förbi. Det enda som återstår är att gräva sig ner i det förflutna för att med medicinsk precision blottlägga det dunkla nuet. Och på samma sätt som den undangömda flickan Caesaria har fått sitt namn av det snitt med vilket hon skars ut till livet, skär sig Hanna Nordenhöks skrift genom tiden och minnet i ett sökande efter ett slags mytologisk urbild. 

Nordenhök är en av Sveriges mest intressanta författare. Hennes stillsamma språk och drabbande berättelser berör på djupet. I den nya roman "Caesaria" igenkänns teman och toner från tidigare verk, likaså de makabra scenerna och det ålderdomlig smyckade språket, men här är allt draget till sin spets – allt för att ackompanjera en högst sällsam historia.

Författaren återvänder ännu en gång till det sena 1800-talet där hon låter högborgerlig salongskultur möta det vilda och primitiva, här i form av en föräldralös flicka. Det är tiden då man fascinerades över det kvinnliga könet som vore det djävulens ursprung som skulle kartläggas – och där kvinnan skulle botas från sig själv.

I Hanna Nordenhöks fjärde roman genomför en viss doktor Eldh ett kejsarsnitt. Modern dör men barnet överlever och doktorn beslutar sig för att "rädda" barnet genom att gömma undan det för världen på sitt avskilt belägna sommarresidens Lilltuna. Ur ett jagperspektiv berättas så Caesarias liv med utgångspunkt i hennes första och enda flyktförsök in i skogen.

Utlämnad till några få distanserade tjänstefolk växer hon upp omgiven av mystiken kring sin egen skapelse, som hon får berättad för sig av doktor Eldh som kommer på enstaka besök. Inför dessa efterlängtade möten tvagas Caesaria och ikläds nyskräddade aftonklänningar som doktorn har med sig från staden. Hon får spela på taffeln och lär sig skriva genom doktorns diktamen från rapporter om gynekologiska undersökningar, som i boken återges till synes i originaltext. 

Ensam på nätterna i sin vindskammare lyssnar Caesaria på djuren som smyger runt huset och hon värjer sig för mörkrets demoner med böner. Caesaria lever i en ständig vakendröm där årstiderna kommer och går och de varma sommarregnen faller över residensets förtätade trädgårdar där fruktträden fullkomligen dignar av symbolik. Precis som i Nordenhöks tidigare romaner ("Promenaderna i Dalby hage", "Det vita huset i Simpang" och "Asparna") låter hon de repetitiva och besjälade naturbeskrivningarna bli textens kör för inre stämningar och yttre skeenden.

Den undangömda Caesarias klänningar blir trängre och hon ser sig drabbas av "lemmarnas sjukdom". Hon betraktar sina växande bröst som främmande blåsor som skjuter fram ur hennes kropp. Hon försöker "bota" sig själv genom att linda dem. Caesaria blir så den "Lindade", den "Obotliga" i sin egen mörka saga.

Fastsurrad med ett långt snöre knutet runt magen – likt en utvuxen navelsträng – rör sig Caesaria genom sommarresidensets årstider, där våld och misär blandas med varm komjölk och aprikosfärgade himlar. Genom bibliska bilder och 1800-talsromantikens poetiska arabesk av förvildad växtlighet spränger urkrafter fram i denna både fasansfulla och vidunderliga tittskåpsroman, i vilken Hanna Nordenhök lyckas ge allt mytologisk innebörd.