Drama
Titel: Minari
Premiär: 11 juni på bio
I rollerna: Steven Yeun, Yeri Han, Alan S. Kim
Regi: Lee Isaac Chung
Speltid: 115 min
Betyg: 5
Växten Minari trivs i fuktiga miljöer, kärr och vid vattendrag. Denna persiljeliknande krydda är rätt kravlös, så när den planteras i Lincoln, Arkansas i stället för i sin ursprungsmark i Sydkorea, anpassar den sig väl och kan på så sätt "glädja alla, de rika och de fattiga". Det menar i alla fall den karismatiska mormodern Soon-ja i Lee Isaac Chungs semi-självbiografiska film med samma namn som växten. För sin roll som mormodern vann den otroliga Youn Yuh-jung en Oscar för bästa kvinnliga biroll – och det med rätta. Det är en rollframställning vars äkthet och avväpnande rättframhet bör gå till historien.
Berättelsen om familjen Yi som flyttar till USA under Ronald Reagans presidentskap på 1980-talet bygger på regissörens egna barndomsminnen. Filmen skildrar livet mitt ute i ett amerikanskt ingenstans där drömmen om en egen grönsaksodling kantas av vattenbrist och ekonomiska problem, som i sin tur orsakar en kris i makarna Jacob (Steven Yeun, känd från "The walking dead") och Monicas (Yeri Han) äktenskap.
Det som utmärker "Minari" är manuset, utformat med en imponerande exakthet som är allt annat än publikfriande. I andra händer hade filmen lätt blivit romantiserande och moraliserande om några invandrares hårda och av rasism präglade öde, men Lee Isaac Chung håller sig konsekvent nära jorden och de enskilda individerna – deras ordlösa tillvaro, djupt undertryckta hemlängtan och ouppnåeliga vardagsdrömmar, utan att låta sig distraheras av tacksamma politiska poäng. Trots att knepet "vi betraktar världen med en liten pojkes ögon" används flitigt blir det (nästan) aldrig för mycket i denna film som blandar och balanserar svärta med humor, kulturkrockar, små glädjeämnen och stora motgångar.
Chung är personlig och ärlig utan att låta den hotande nostalgin gå över styr, och Lachlan Milnes diskreta och detaljmedvetna foto tar "Minari" skickligt nära livets oglamorösa dramaturgi. Karaktärerna är som människor är; ingens gärningar hyllas, rättfärdigas eller idealiseras. De bara skildras, av någon som minns sin uppväxt på en främmande trädesåker med allt vad den innebar av misstänksamhet, fattigdom och alienation såväl som värme, nyfikenhet och en fräck mormors odrickbara hälsomixtur.