Litteratur

Gerda Antti

Här i världen 

Albert Bonniers förlag

I nästan sex decennier har Gerda Antti kanske mer än någon annan svensk berättare gett röst åt landsbygdens folk, och då i synnerhet kvinnorna. I sin nittonde bok tycks hon mig som själva arketypen av – och tyck nu inte illa vara, Gerda, ty för mig är detta en hederstitel: Tanten på landet. Hon som envist stannar kvar i sitt egna hus, fortsätter sträva på med trädgård och promenader, både uthärdar och njuter av sin ensamhet och emellanåt ger luft åt åsikter som inte stämmer överens med tidens gängse. Hon som lever i samhällets marginaler så till den grad att många tror att hon inte längre finns – men det gör hon.

Det ska sägas från början: det här är en ganska spretig, ordrik och ojämn bok. Skarpa, korta och ibland aforismliknande iakttagelser blandas med strödda anteckningar om allt från den egna sviktande hälsan till kvinnliga programledares frisyrer och lyckan i att få träffa en hund; till synes ofiltrerade tankar, som nog hade vunnit på att redigeras av en lite strängare hand. Å andra sidan: just i det fria flödet av tankar och nattliga grubblerier finns en närhet och en ärlighet i tilltalet som inte är alldeles vanligt.

Gerda Antti kan, säger hon själv, "inte längre skriva". Ändå har hon gjort det – och hon har fortfarande saker att berätta. Om att vara gammal i Sverige. Om att vara ensam kvar. Och om den ensammas stora egoism. Om den svidande saknaden efter ungdomens kallkällor och det öppna småbrutna landskapet där de fanns. Om saknaden efter Walter och Olle ("mina karlar i livet") som hon ännu efter många år ibland tycker sig se på gatan. Och om ytligheten i sällskapslivet ("inget samtal går nedanför halsmandlarna"). Men också om glädjen i att få betrakta djur och natur och kunna sköta sig själv. 

Gerda Antti har kvar sin vassa penna och beska humor. Hon passar på att dela ut några tjuvnyp till bland annat feminismen. Men hellre än reaktionär skulle jag ändå vilja kalla henne samtidskritiker. På sitt nittioförsta år ser hon på världen med andra ögon än de flesta. Hon ser dels det som har förbättrats – men också det som vi har tappat på vägen mot ett bättre samhälle. Det är heller inte bara omvärlden som Antti går till rätta med; hon rannsakar också sig själv.

Jo, tanterna på landet finns kvar. En av dem heter Gerda Antti. Vi borde nog lyssna lite på dem emellanåt.