En säregen litterär estetik och litteraturhistorisk sampling bygger upp den irakiske författaren Ahmed Saadawis roman "Frankenstein i Bagdad". Några århundraden efter Mary Shelleys hopplockade komplikation gör han entré igen. Figuren som odödliggjorts som själve urfadern till alla skräckromantiska monster: Frankenstein.
Bagdad alltså, mitt under den amerikanska erövringen, detta destruktiva uppvisningskrig som jagade bort tyrannen Saddam och i stället skapade tusentals nya tyranner, den politiska handling som mer än någon annan ledde arabvärlden in i en självdestruktiv ond spiral. En hemsk stad där vad som helst, när som helst kan explodera, men där vardagslivet ändå bjuder på både krogliv, lite kärleksliv, sedvanligt (nåja, ganska sedvanligt) reporterarbete och försök till normaliserande politik. Men oftare ändå försök till helt abnorm politik.
Där bomber smäller är det lätt att hitta kroppsdelar på fel ställe. Det gör skrothandlaren Hadi, en ganska sunkig figur, och en dag börjar han sätta samman kroppsdelarna till någonting helt. En näsa där, en arm där, en bål och ett huvud.
En anskrämlig varelse blir det. Ansiktet är inte ens frånstötande; det är en imitation av någonting frånstötande. Varelsen får liv när den osalige anden efter en oskyldig och ung säkerhetsvakt kryper in i den efter att ha sprängts i småbitar. Vaheteren blir varelsens namn. Så påbörjar den sin hämndodyssé.
Eller är det rättvisan som driver honom? Det finns gott om onda människor att dräpa i Bagdad: sekteristiska småpåvar, vanliga mördare och genomkorrupta militärer, dränkta i blod. Vem som är vem är oklart, ondskan skiftar gestalt. Men Vaheterens osårbara och nattliga dödande gör myndigheterna högst oroliga. Den sortens dödande får inte fortgå, det stör både makten och affärerna. Mellan varven får Vaheteren vila ut hos gamla kristna änkan Elisheva, som blåser liv i sina ikoner och skumögd och sorgsen tror att han är den sedan länge saknade sonen Daniel.
Dödsräderna har dock en baksida: för varje hämnad person ramlar en bit av Vaheternes kropp bort. Han är ju sammansatt av oskyldigt dödade och när de skyldiga straffas kommer kroppsdelen till ro – den måste således ersättas.
Alltså har dödandet inget slut, antalet som väntar på hämnd är oändligt, och i den punkten kommer den gotiska skräckromanen fram till sin symboliska kärna: hur väger man rätt om hämnd och död och försoning så att en framtid blir möjlig? Vem är oskyldig och vem skyldig? Vad är det för rätt som bara gynnar egenintresset? Hopp är ju en känsla som kräver en viss orenhet, den onde är inte helt igenom ond, den gode kan utföra mindre goda handlingar.
Vaheteren är den förste irakiske medborgaren, han är ju sammansatt av olika slags folk, språk, religioner, klaner och klasser. Bär han då ett hopp eller en hopplöshet, väljer han de ändlösa massakrerna eller de tålmodiga kompromisserna? Varje natt väljer han det förstnämnda tills själva dödandet blir honom likgiltigt, dess evighet förskräcker honom. Efter hämnden stinker han av förruttnelse när de döda delarna ramlar av – med nya delar och uppdrag blir han fräsch igen.
Ahmed Saadawis djupt tragiska och drastiskt humoristiska bok visar åtminstone en sak: om hoppet ska födas i ett samhälle så är det författarna som först av alla ska formulera det. Till och med i form av en munter skräckroman.