Världsturnéer, horder av entusiastiska fans utanför hotellen, eskalerande gager, medieälskling, ouppnåeligt ideal för miljoner med ett antal krossade hjärtan på vägen...
Ja, det låter som någon av senare tiders poplanseringar, men det handlar om Sveriges första ickekrigiska världskändis (nåja, Carl von Linné då) – oäktingen Jenny Lind som gör kometkarriär i mitten av 1800-talet. Musikvetaren Ingela Tägil har skrivit en populärvetenskaplig biografi över detta fascinerande människoöde och fångar väl Linds samtid.
Ingela Tägil lutar sig mot tidigare forskning och det finns mängder av material från tiden i form av brev – många av dem från Jenny Lind själv – och inte minst älskade den framväxande pressen att skriva om "den svenska näktergalen". Det är en diger källförteckning som redovisas och det är förnämligt nog rikligt med illustrationer.
Hon föddes som Johanna Maria Lind den sjätte oktober 1820 i Stockholm. Föräldrarna var inte gifta och hon utackorderades därför till olika fosterhem. Modern drev en skolpension och tog senare tillbaka sitt barn – men låtsades då att det var en inackordering även där.
Vartefter upptäcktes det att Jenny Lind hade en vacker röst och personer i hennes närhet ivrade för att hon skulle ta vara på det och gå vidare – mot operavärlden. Det var på den tiden ingen självklarhet för en ung kvinna. Sångerskor och aktriser sågs inte direkt som några förebilder (något som Lind skulle ändra på). De betraktades som prostituerade och utnyttjades inte sällan av män i chefspositioner. Enligt vad Ingela Tägil berättar klarade sig Lind undan sådant. Men i brev vittnar Lind om att hon såg mycket av detta när hon gästspelade i Paris.
Jenny Lind antogs vid Kungliga Operans elevskola. På den tiden utbildades alla elever i samma saker vare sig de skulle bli skådespelare, dansare eller sångare. Det kanske förklarar en del av Linds senare succéer, hon visade sig vara mycket duktig på att gestalta sina roller. Hon beskrevs ofta som en blyg person med ett alldagligt utseende som helt förvandlades när hon sjöng. Hon kunde dock vara synnerligen elak när premiärnerverna grep tag, vilket hennes stackars hunsade sällskapsdam bittert fick erfara.
Eftersom Ingela Tägil själv är utbildad sångerska och forskar på analysmetoder för röster blir det en hel del om Jenny Linds röst. Hon fick för det mesta lysande recensioner, även om många påpekade att hon kunde låta lite svag och hes i det lägre registret. Det lär enligt Tägil bero på att hon överansträngde sig som ung. Det hindrade dock inte att hon till slut lade världen för sina fötter. Tyvärr finns det förstås inga inspelningar, det hade varit mycket roligt att höra.
En del av framgången får tillskrivas att hon uppfyllde det kvinnoideal som präglade tiden. Hon framstod som precis så ren och naturlig som man skulle vara, inte minst också djupt religiös. Hennes dröm var att tjäna ihop en så pass stor förmögenhet att hon kunde dra sig tillbaka, och samtidigt ägna sig åt välgörenhet. Hon skänkte bort stora delar av allt hon tjänade. I all uppståndelse drömde hon om ett enkelt och traditionellt liv som maka och mor, något som hon fick till slut, bosatt i England där hon slutade sina dagar 1887.
Ingela Tägil lyckas mycket bra med detta välskrivna och initierade verk över en person som det tydligt märks att hon har en stark relation till.