Bokens bilder på människor och renflockar och nyutslagen fjällbjörk mot snöstrimmade fjäll bär på något hjärtskärande. Samma känsla väcker uppslagen med jojkar och dikter på samiska. Inte ett ord begriper man som svenskspråkig läsare. Ändå talar texterna till en.
Men den verklighet som Elin Anna Labba beskriver i "Herrarna satte oss hit" är tyst. Jojken tystnade såväl som gråten, när samerna under tvångsförflyttningarna från år 1919 och framåt drevs från sina hem. Det fanns de som fick gå 60 mil till nya renbetesmarker, anvisade av myndigheten, det så kallade Lappväsendet.
År 1751 fastställdes gränsen i norr mellan de nordiska länderna och Ryssland. Därmed skapades förutsättningarna för framtida krångel för gränstrakternas renskötande samer. När Norge blev självständigt 1905 ville man bli kvitt de svenska samerna i norr som varje sommar kom till betena vid Tromsö. År 1919 kom den renkonvention som ledde fram till tvångsförflyttningar av samer och deras renhjordar.
Det är ett stycke tystad historia. Lappfogdarna, som inte var samer, såg till att tvångsförflyttningarna verkställdes så att renbetet skulle fördelas jämnare. Fogdarna bestämde också mängden sprit och mjöl och gud vet vad som samerna fick köpa. Och de beordrade att moderniteter som fönster och annat i kåtorna skulle bort. Ovanpå detta utsattes samerna under samma tid för förnedrande rasbiologiska mätningar.
Elin Anna Labbas farfar drabbades av tvångsförflyttning. Själv är hon journalist, bosatt i Jokkmokk. "Herrarna satte oss hit" bygger på ett hundratal intervjuer med berörda samer. De flesta av sagesmännen är nu döda. Men av deras vittnesmål har Labba gjort en berättelse som är fylld av poetisk kraft. Hon visar vad okunskap och okänslighet kan göra mot en urbefolkning som i tusentals år har avläst naturen bland välkända fjäll och hav och knappt skönjbara stigar som slår sin magiska ring kring dem. Labba jämför också med vad som hänt andra naturfolk, aboriginer i Australien, inuiter på Grönland och indianer i Amerika. Och hon påminner om dagens rättstvister med upprinnelse i den gamla konflikten mellan tvångsförflyttade renägare och samer som redan fanns där.
I Lappväsendets digra pappersbuntar ser Elin Anna Labba knappt en kvinna nämnd. Detta trots att samernas kvinnor ägde egna renar märkta med egna märken. Där står heller inget ord om samebarnens förtvivlan när de tvingades bo och ofta fara illa på svenska skolor, där till och med deras språk förnekades dem.
Däremot kan man läsa om "tredskande lappar" som inte flyttat dit de beordrats. Och om hur de tvingas att lyda. Böter är ett sätt. Ett annat är att slakta deras renar. En same ber i en skrivelse om förbarmande alltmedan hans hustru är på väg att mista förståndet. En annan åker till Stockholm och vädjar hos kungen. Ingenting hjälper.
Labba redogör för berättelsen om tvångsförflyttningarna samtidigt som en annan berättelse pågår. Det är berättelsen om kvinnornas utsatthet när de slets loss från släkten och blev sittande ensamma med barnen i kåtorna på okänd mark. Den handlar om barn som dog, om knuten en kvinna kunde gå med i magen inför vajornas sorg när deras kalvar slaktades och om renarna som hela tiden stack tillbaka till kända marker.
Allt detta tillsammans gör "Herrarna satte oss hit" inte bara till ett historiskt dokument utan också till en stark läsupplevelse.