Drama/Komedi
Titel: Being the Ricardos
Visas på: Amazon Prime
I rollerna: Nicole Kidman, Javier Bardem, Nina Arianda
Regi: Aaron Sorkin
Längd: 125 min
Betyg: 3
Trots att hon har en av USA:s mest framgångsrika tv-shower ("I love Lucy") är det ingen bra vecka för Lucille Ball. Det är i mitten av 1950-talet, McCarthy-inkvisitionen jagar kommunister och 20 år tidigare har Ball skrivit på ett papper för att hylla sin morfar som var socialist. Detta har nu dykt upp och hon anklagas för att vara kommunist (då något än värre än antivaxxare). Sponsorerna vill dra sig ur och då skulle hennes mödosamt uppbyggda tv-liv falla ihop.
Inte nog med detta; hon misstänker även att maken Desi Arnaz är otrogen.
Tv-serien "Lucy show" var omåttligt populär även i Sverige i början av 1960-talet. Men här handlar det alltså om "I love Lucy", som var Lucille Balls första megasuccé. Rollerna hon spelade i tv-serierna var dock ganska lika, en godhjärtad och vimsig hemmafru som med en viss smartness tog hem poängen i ett antal skruvade situationer.
Inte direkt någon feministdröm i rutan – men utanför var det en helt annan sak. Ball var en skicklig affärskvinna som visste precis hur hon skulle lägga upp det. Visst, det var en del problem, som att hon måste hålla sin make på gott humör och passa in i den gängse vita mallen inom showbiz. Det var fel att hon var gift med en latinamerikan och hon fick inte visa att hon var gravid. De många männen i ledande ställningar på tv-bolagen tyckte sig veta bättre.
"Being the Ricardos" ger en initierad inblick i den amerikanska tv-världen i mitten av 1950-talet. Regissören och manusförfattaren Aaron Sorkin växlar mellan dåtid och ett slags dokumentärliknande nutid där några av de medverkande får kommentera hur det var. Det fungerar bra och ger en extra ingång.
I mycket är det dock Nicole Kidmans film. Hennes inte så ofta visade komiska ådra kommer fint fram i de svartvita scener som ska föreställa originalshowerna. Tråkigt att 54-åringen har opererat sig till Barbie i ansiktet bara, men det tydliggör än mer vilken press kvinnor fortfarande har på sig i filmbranschen, något som också drabbade Lucille Ball. Javier Bardem får leva runt bra också i en enklare roll som Desi Arnaz, dock utan att behöva se ut som Ken. Lägg till en påkostad rekonstruktion av den tidens tv-studior med publiknärvaro. Härligt nostalgiskt och snyggt gjort.