Poesi
Niko Erfani
Varv
Albert Bonniers förlag
Hur förlåter man någon vars ögon "får ljuset att försvinna", och hur kan man leva vidare efter att ha blivit bestulen på sin barndom? Det är med fördämd ilska och sorg som diktjaget i "Varv" cirkulerar kring dessa två huvudfrågor, men hon saknar ord "för att beskriva den här besvikelsen", som vore språket i sig opålitligt farligt och en påminnelse om ord som har "lämnat sina vidöppna sår".
Diktens du är en man och negationen av en man – "ett svin" som har svikit och som har lämnat diktjaget i ett statiskt trauma. Boksidorna öppnar sig bländande vita, ofta befolkade av en enda rad, som rispor efter traumatiska minnen. Tillsammans skapar det ett uttryck av ett slags negativ av en text, vilken formar en tomhet eller en spegel där våldet hotar att vända tillbaka mot diktjaget och gå igen i blodsarvet. Titeln innehåller fyndigt nog både rörelsen kring en krets, men också "arv" och "var", som ett varfyllt sår eller verbet i en låst dåtid.
Niko Erfanis reducerande text invaggar även läsaren i ett slags tomrum. Det är vid sidskiftena som jag väcks till liv, när Erfani bryter meningarna och låter dem glida in i nya tankespår för att hitta en väg ut. Mot slutet sker även en förflyttning rent visuellt över boksidan, som för att iscensätta att en tveksam resa har påbörjats. Erfani experimenterar i "Varv" med ett avsaknadens poesi. Jag läser den 21-åriga debutantens bok som ett försiktigt preludium till ett lovande författarskap.